Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kravliberalism är social liberalism

Annons

Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, utan vad du kan göra för Sverige.

Det klassiska citatet är John F Kennedys, i sitt installationstal som amerikansk president den 20 januari 1961. Fast naturligtvis sa han inte Sverige, utan USA.

Kennedy-citatet blixtbelyser en skillnad mellan svensk och amerikansk politisk kultur.

Svenska politiker håller sällan eller aldrig tal med uppmaningar till befolkningen, på individnivå dessutom, att tillta sig en principiell och moralisk inställning och leva i enlighet med den. Däremot är talen fyllda med krav på det politiska systemet att leverera.

Varför?

Dels för att det länge sågs som så självklart att på alla sätt göra sitt bästa att detta tedde sig överflödigt att kommunicera. Den tidiga arbetarrörelsens paroll löd: Gör din plikt – kräv din rätt. Man fann det logiskt att man inte kan kräva något utan motprestation (efter förmåga).

Och denna motprestation låg inte enbart i att finansiera välfärdssamhället (med skatter), utan även att bete sig på sätt som stärker välfärden: arbeta, studera, leva sunt, spara före att låna och inte överutnyttja välfärdens tjänster och understöd.

Sedan kom den kommunistiska 1968-vågen. I stället för att göra sin plikt skulle folket göra revolution. Tal om att inte bara den politiska makten utan också varje enskild människa har ett ansvar för att bidra till samhället gick från att vara överflödigt till att vara fult.

68-vänsterns betraktelsesätt har vunnit stort inflytande, paradoxalt nog även inom den demokratiska vänstern, trots dess ursprungliga insikt om att ett välfärdssamhälle förutsätter ömsesidigt ansvarstagande av invånare och stat.

Såväl vänster som höger är fast i ett krasst ekonomiskt synsätt när det gäller välfärdens uppbyggnad.

Vänstern påminner om invånarnas, framför allt de "rikas", skyldighet att bistå välfärden genom (höga) skatter. De borgerliga talar om att rigga skattesystemet med ekonomiska incitament som stimulerar samhällsnyttiga beteenden, av typen "det ska löna sig att arbeta". En primärt egengynnande faktor ska som bieffekt också ge klirr i statskassan.

Men när fakturan väl är skickad från staten anses invånarna bara ha rättigheter, inga skyldigheter. Sådana åvilar helt "samhället".

Med det synsättet bär skolan ensam ansvaret för att barnen lär sig något, inte eleverna själva och deras föräldrar. Arbetsförmedlingen har hela ansvaret för att människor får jobb, sjukvården och Försäkringskassan för att sjuka blir friska, och det är "samhällets fel" om människor drogar, misshandlar medmänniskor, tänder eld på deras bilar, stjäl deras egendom eller hotar dem till livet.

I debatten om liberalismens framtid framställs ofta socialliberalism och den "kravliberalism" som lanserades av Folkpartiet vid millennieskiftet såsom varandras motpoler: den första vänsterliberal och den andra högerliberal.

Det är ett missförstånd. Förväxlingen beror till stor del på att även den konservativa högern talar om att människor har plikter, men då inte alls med syftet att stärka det välfärdssamhälle som konstruerats för att lyfta ekonomiskt och socialt svaga grupper, utan mer oreflekterat, mest för att folk ska hållas i tukt och förmaning i största allmänhet.

En annan förklaring är att vänsterns klassanalys delar in samhället i "uppe" och "nere". Krav från invånare på samhället att bistå med tjänster och pengar blir legitima eftersom de riktas "nerifrån och upp". Krav som upplevs ha omvänd riktning blir med det perspektivet auktoritära och cyniska.

Men krav på personlig ansträngning för välfärdssamhällets bästa är inget som ställs från någon politiker, någon utbildningsminister eller liknande, "nedåt", enligt vänsterns klasshierarki. Det är välfärdssamhället i sig självt som ställer dessa krav för att fungera på allra bästa sätt.

Vad gäller liberalismen löper höger/vänster-skillnaden i stället mellan nyliberalism, som hävdar att en stor skattefinansierad statsmakt begränsar människors frihet, och socialliberalismen, som tvärtom menar att ett starkt välfärdssamhälle möjliggör även för svaga grupper att kunna använda sin frihet.

Kravlös socialliberalism riskerar lätt att bli torftigt "snällistisk" och undergräva chanserna till ett gott liv för de svagaste. Inom den socialliberala kontexten utgör "kravliberalismen" snarast en kompletterande social komponent, eftersom kravliberalismen har ännu högre ambitioner för välfärdsstaten än att det räcker med att bara bygga den på ekonomisk bas.

Genom att varje människa samverkar med välfärdsstaten via personliga insatser kan ännu mer komma de svagaste grupperna till del (och på köpet för övrigt även till alla andra grupper).

Att ställa krav är att bry sig.

Devisen är lika sliten som sann.