Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kriser och ledarskap

Annons

Politiska ledare ställs på de svåraste proven när de måste agera i en krissituation. Franklin Roosevelt räknas som stor president, för sitt ledarskap både mot 30-talsdepressionen och under andra världskriget. Per Albin Hanssons ord om vår goda beredskap har diskuterats i efterhand, men alla torde vara överens om att regeringschefen under de svåra åren ingav förtroende genom sin person och sitt lugn.

En alltför glömd ”krishanterare” är Felix Hamrin. Under sina två år som finansminister, 1930-32, hade han tre plötsliga kriser att hantera. Först en valutakris där hans lösning blev att Sverige övergav guldmyntfoten. Vid Kreugers självmord kunde Hamrin undvika en kollaps av det svenska banksystemet genom att få riksdagen att anta en lag om moratorium. Strax därefter avgick statsminister Ekman till följd av en tidigare kontakt med Kreuger, men Hamrin övertalade övriga statsråd att stanna och blev själv regeringschef. Den ganska färglöse Hamrin tycktes ha nerver av stål, den förste köpmannen i en svensk regering.

Bildtregeringens hantering av 90-talets finanskris var svår att bedöma då, men idag anger USA och andra Bo Lundgrens räddning av det svenska banksystemet som de kanske mest lärorika exemplet. Thorbjörn Fälldin behöll lugnet när den kärnvapenbestyckade ryska ubåten U-137, men först senare framkom att Fälldin svarade ”håll gränsen” när ÖB frågade vad han skulle göra om anlända ryska fartyg skulle göra ett fritagningsförsök.

Handlingsförlamningen i regeringskansliet och socialstyrelsen ökade påfrestningar för överlevande efter tsunamin 2004. Katastrofkommission riktade stark kritik mot främst stats- och utrikesministrarna. Kommissionens rapport, inklusive vittnesmålen från drabbade, bör för lång tid framåt fungera som påminnelse om behovet av krisberedskap.

Regeringar och parlament världen över har att hantera den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Osäkerheten förstärks av att den globala ekonomin har nya moment som gör att tidigare recept inte räcker.

Per Albin Hansson och Tage Erlander upplevde att akuta internationella kriser gav ökad uppslutning bakom sittande regering. Samma mekanism bidrar sannolikt till att förtroendet för regeringen Reinfeldt stärks när det exportberoende Sverige drabbas hårt av den internationella krisen. Ändå är nog de flesta överraskade över att opinionsuppgången blivit så markant. Det ökade stödet kan ses som en positiv reaktion på regeringens krishantering. Främst då i kontrast till oppositionen, med dess olika syn på grundläggande ekonomiska frågor. De är dessutom oense om Sverige ska vara kvar i EU, samtidigt som de flesta menar att EU, USA och andra måste samarbeta för att få fart på ekonomin. Miljöpartiets kongress beslöt härom året att partiet ska verka för ett avskaffande av alla räntor, det vill säga stopp för all kreditgivning. Ogenomtänkt tyckte språkrören, men beslutet gav åter bilden av ett parti i en slags drömvärld. Krishantering är raka motsatsen, att också i de mest oväntade lägen söka hantera verkligheten.