Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kristi fullbordan

IKONER

Annons

Med Kristi himmelsfärd är frälsningen uppnådd. Födelsen, lidandet på korset, döden och uppståndelsen har nått sin fullbordan i uppstigandet i himlen.

Enligt den heliga Skrift skedde himlafärden från Oljeberget. Därför ses i många ikonutföranden olivträd i bakgrunden.

På andra ikoner avbildas ett bergigt landskap. Kristus stiger upp mot himlen i en rund mandorla, som består av flera koncentriska cirklar i blågröna färger.

Denna geometriska teckning beskriver den utomjordiska världen, där det oskapade ljuset finns – Guds rike.

Änglar bär upp mandorlan, vilket i denna ikonografi inte innebär att änglarna hjälper Kristus. Han har sin egen gudomliga kraft. Här utgör skildringen enbart en manifestation av Kristi makt och härlighet.

I ikonens centrum står Gudsmodern omgiven av apostlar och av två änglar.

Änglarna förmedlar till apostlarna budskapet från himlen att Gud ska återvända till jorden.

Den vänstra ängeln höjer sin högra hand mot Kristus, och ur änglarnas öron ses smala röda band fladdra, vilket symboliserar deras lyhördhet för Guds budskap.

Gudsmodern är placerad rakt nedanför mandorlan med Kristus. Hennes gestalt uppvisar ett stort lugn.

Hon behöver inte se sig om för att förvissa sig om att Kristi himmelsfärd har inletts – i motsats till apostlarna som ser sig oroligt omkring.

Hennes av Gud givna centrala funktion i den fortsatta kristna utvecklingen understryks av att hon ofta avbildas stående på en högre plats än de omgivande gestalterna.

Hon står med upplyfta händer i en bönegest. Hon är klädd i mänsklighetens blå klädnad och insvept i den stjärnprydda purpurmanteln.

I en tidigare artikel (8/2) har jag presenterat ett ikonmotiv ur det armeniska så kallade Moghni-evangeliet (från klostret Moghni) från mitten av 1000-talet.

Här vill jag visa ytterligare ett motiv ur den boken, nämligen Himmelsfärden.

Karakteristiska detaljer i miniatyrerna i detta evangelium är de geometriska ornamenten i bland annat bildernas ramar.

Gestalterna utmärks av tyngd och närvaro. Dräkterna är draperade som på antika statyer.

På Himmelsfärdsikonen återges Gudsmodern i en majestätisk position, och hon utstrålar ett högtidligt lugn.

Hon omges av apostlarna och av två änglar, som i detta ikonutförande har stavar i händerna. Staven symboliserar att de är budbärare och kommer med budskap från Gud.

Apostlarna ser undrande på Gudsmodern och pekar förbryllade upp mot Kristus, som har börjat sin färd upp till Gud omgiven av änglar.

I bakgrunden ser vi en olivlund, där grenarna dignar av frukt. Kompositionen andas spänd förväntan och hopp. Kristus och Gudsmodern utstrålar lugn och glädje. Allt är fullbordat.

Den sista bilden jag vill visa utgör inte en regelrätt ikon.

Det är en miniatyr utförd av den främste armeniske miniatyrmålaren T’oros Roslin, vars bilder jag redan behandlat i ett par ikonartiklar.

Det är titelbladet till hans Lektionarium från år 1286 vi ska fördjupa oss något i.

Eftersom verket skapades för kung Hét’oum II som en kyrkohandbok och inte utgjorde en evangeliebok, kunde Roslin ta sig större friheter i kompositionen av de illustrerande miniatyrerna.

Man ser att han har infört många nya element i det ursprungliga bysantinska bildspråket.

Hans kunskap om och intresse för idéer och uttryckssätt österifrån har här fått sin naturliga plats i den bildväv han målar upp för åskådaren.

I vinjettens centrum ser vi ett runt porträtt av Kristus utfört i dyrbar blå lapis lazuli och guld. Utsökta geometriska ornament ramar in Kristusbilden, som i sin tur omges och skyddas av grå magnifika himmelska hundar.

Därunder ligger ytterligare två hundväktare målade i skimrande blått. Kompositionen beskriver ikonvärlden, den hinsides världen, där hundarna får symbolisera de skyddande änglaskarorna.

De fientliga krafterna beskrivs här i form av persiska drakar med öppnade gap.

Det är tydligt att T’oros Roslin var helt hemmastadd i den kinesiska bildvärlden.

Verk från yttersta Orienten vann under hans tid relativt snabbt insteg på armenisk mark, vilket visar på den mångkulturalitet som härskade i denna del av världen så tidigt som på 1200-talet.

Det kanske mest fantasieggande på hela titelbladet utgör själva inramningen av sidan. Utsökta, eleganta fåglar i olika poser tronar upptill.

Vid närmare skärskådning upptäcker man dem även längs sidorna. Både hundar och öppna drakgap döljer sig i ornamentens myller av detaljer.

Här har det armeniska kristna bildspråket avlägsnat sig betydligt från den ursprungliga bysantinska traditionen.

Det är fantasieggande att se även denna utveckling och tolkning i den östliga kristna traditionen.