Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Dags för älvstrid igen

Vi satt vid köksbordet hemma hos byåldermannen i den illa byn invid Storuman i Lappland. Jag jobbade som journalist däruppe. Om några år, sade byåldermannen, kommer vattnet att står fyrtio meter över det här bordet.

Det här var i mitten av 1950-talet och Vattenfall byggde som värst ut de svenska älvarna. Så småningom blev 85 procent av vattenkraften utbyggd till enorm miljöförstörelse. Ingen kan i dag säga annat än att skövlingen för att bygga kraftverk är av enorma dimensioner. Kvar finns fyra nationalälvar, något naggade i kanten.

På den tiden bromsade bara de mest insiktsfulla utbyggnaden men de hade inte en chans mot statsmakten, kommunerna, facken, teknikerna och de stora ekonomiska intressena.

Nu har striden om vattenkraften gått igång igen.

Vattenverkssamhetsutredningen har lagt förslag om att nya, tidsbegränsade tillstånd måste sökas för vattenkraftverken och det är sannerligen på tiden att lagstiftningen ändras. Hur många vet att dagens vattenkraftverk lutar sig mot ett tillstånd för en kvarn någon gång på 1700-talet och att de flesta drivs med tillstånd enligt 1918 års vattenlag! Det är ju fullständigt horribelt. Det gäller inte bara de stora verken utan mängder av mindre anläggningar som vållar ekologiska skador av stora mått.

Ett exempel bland många är Jädraån i våra marker. Den regleras dels i sig, dels via småflöden uppifrån skogarna. Storsjön på Dalasidan mot Jädraås har ett par meters nivåskillnad under året och avvattnas av Lillån som stoppas av dammluckor mitt på skogen. Detsamma gäller otaliga småflöden runt om i landet. Vi har ju också Gavleån som ett exempel.

Det har alltid förundrat och förargat mig att vattenkraftsutbyggnaden kallats "grön el" när det i själva verket är skövling i dessa allra värsta former. Nu verkar det som vattenkraftsmaffian håller på att gå på en propp. Klagolåten att restriktioner av olika slag kommer att minska energitillgången tillbakavisas av forskare som anser att en ändå nödvändig modernisering och restaurering av verken i ställer kommer att öka deras effektivitet. Och energiminister Lena Ek har tidigt satt ner foten och anför att de argument som nu framförs är tungt vägande och att lagstiftningen måste ändras för att motsvara vår tids krav. Det hedrar henne med tanke på att hennes agerande i jaktfrågor – accepterande av Jägarförbundets rovdjurspolitik - fått många att ifrågasätta hennes naturintresse och förmåga.

Vattenkraften är reglerkraft för vind- och solkraft och hela Europa kräver att Sverige ska kunna leverera vattenkraft är stora argument mot en revision av vattenkraftspolitiken. Sverige kan försvara sig med dels att ökad effektivisering inte kommer att minska vattenkraften, dels att Sverige har rätt att försvara sina egna naturvärden och sin egen kultur. Och dessutom, jag som varit med i svängen i många decennier och vet hur litet natur och hur mycket pengaitressen och usel politik som döljer sig bakom argumenten, stöder helt och fullt satsningar på kärnkraft.

För många gröna politiker borde detta vara ett problem men blir det troligen inte. De är redan frälsta och har byggt sina argument utifrån det men kärnkraft är en ren energikälla. Den stora frågan är hur vattenkraften ska kunna ändras och skyddas så långt det är möjligt och att därmed restarureringar – fisketrappor, växtzxoner och så vidare – ska kunna återtar sin plats i naturen.