Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Rolf gjorde jobbet – han ställde frågan

Jag har smitit ut bakvägen på redaktionen när kriminella mc-gäng kommit förbi och knackat på för att diskutera min, i deras tycke, tvivelaktiga rapportering. Jag har fått flåsande samtal i natten, sönderrivna bilder på mig själv i anonyma kuvert och blivit påhoppad på en mörk parkering av en ursinnig part i en rättstvist. En gång fick jag till och med ett samtal av en misstänkt mördare i den undre världen som gärna ville ”träffas för att reda ut saker" som jag skrivit.

Jag är inte särskilt rädd av mig. Ändå har jag aldrig blivit så svettig och ångestfylld som dagarna efter publiceringen av ett ytterligt harmlöst, småskojigt och stort uppslaget reportage om hur jag försökte intervjua kungen men misslyckades kapitalt eftersom han inte hade lust att prata med någon journalist, när han, Sveriges största offentliga symbol, var på besök i Falun, och bodde i den offentliga lägenheten i landshövdingens residens, och besökte hela Sveriges offentliga sportangelägenhet – Svenska Skidspelen. Han tyckte nämligen att han var ”privat”. Och när kungen tycker det är det väl så, eller?

Samtal och brev vällde in efter publiceringen. Iskalla, hotfulla, precisa, med besked om hur slut mitt liv och min karriär var, efter att ha hånat och besvärat Hans majestät Konungen så. Också kungligheter har rätt till ett privatliv och det här var närmast kriminellt. Om detta skulle min chef, tidningens ägare, och kanske även polisen få höra.

Ja fy så otroligt trist stämning det kan bli när journalister vill ställa frågor. Jag förstår precis hur Rolf Fredriksson känner sig idag.

Ljudet av ettriga ringsignaler. Twitterflöden som dånar. Den sociala medier-dopade ilskan som bubblar. Och breven i hans överfyllda låda. Det tänkte han nog inte på morgonen när han borstade tänderna och tog på sig jackan och gick ut genom dörren. Rolf Fredriksson, mannen som gick till jobbet för att göra jobbet.

För SVT:s räkning bevakade Rolf i veckan 70-årsdagen av Auschwitzs befrielse, symbolen för Förintelsen, och fick chansen att ställa en fråga till Sveriges blivande regent, med släktrötter i både nazismen och räddningen av judar. En representant för Sverige med ett kluvet förflutet, på en dag då sorg och försoning står i centrum, en dag då det är både lämpligt och naturligt att minnas bakåt för att kunna gå framåt.

Så Rolf frågade just om det. Hur hon tänkte Victoria, denna minnesdag. Om släktingarna. Om nazisten och räddaren.

Vad annars skulle han ha frågat, Rolf? Och vad förväntar vi oss av kronprinsessan? Att hon inte ska behöva svara på en sådan fråga?

Jag kan – i motsats till alla upprörda – inte tänka mig något respektfullare mot offren än att ge kronprinsessan möjlighet till reflektion i den stunden. Som symbol för Sverige kan hon hjälpa med att knyta samman det som slitits sönder. Det är inte arvssynd, det är inte hennes fel att hon hade en släkting som var nazist, och det är inte hennes förtjänst att hon hade en släkting som blivit hoppets symbol när han räddade judar. Ingen har påstått det. Men hennes svar har ett värde.

Mina frågor till kungen den där vinterdagen för tio år sedan var nog strunt samma. Han borde ha svarat snällt ändå, eftersom han ju också hade en dag på jobbet – även om han själv bestämt att det var privat. Rolfs fråga var av journalistisk relevans.

I en komplex medievärld med egna kanaler och kommunikationsflöden, pr-avdelningar, pressekreterare och informationsavdelningar, där makthavare och kungligheter youtubar ut nyheter och får likes på Facebook och där kommunala informationschefer ägnar sig åt storytelling istället för att jobba på tillgängligheten för stressade reportrar så är det alldeles extra prima om det finns journalister som har betalt för att ställa just obekväma frågor. Den här veckan var det Rolf som gjorde mest skäl för lönen av alla. Mannen som gick till jobbet och gjorde jobbet.

Anna Gullberg, chefredaktör

Veckans minus

Nazisterna som spärrade av redaktioner i Gävleborg, Dalarna, Västernorrland och Jämtland i veckan, för att stoppa medias rapportering kring Förintelsen. Ovärdigt och fullständigt verkningslöst.

Veckans plus

Fackeltåg

I Sandviken gick i veckan tre skolor fackeltåg till minne av Förintelsen, och som en manifestation mot rasism. Genom att hålla minnet levande bland unga förhindrar vi att det händer igen.

Årets eldsjäl

Raad Al-Duhan från Gävle, nominerad till Årets eldsjäl, ett nationellt pris. Raad är grundare av Gefle Legend Club, en mångkulturell idrottsklubb.

Lyssna på veckans avsnitt av podcasten #GullbergNordström där jag och Arbetarbladets chefredaktör diskuterar veckans mediefrågor, med lokalt fokus: http://blogg.mittmedia.se/gullbergnordstrom/