Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å, Staffan!

Däruppe på krönet på det åtminstone fordom röda Brynäs, Gävles Prenzlauer Berg, tronar hon: Staffans kyrka.

Annons

Där den folkkäre och kontroversielle Bengt Wiklund en gång ställde till med både det ena och andra. Öppnade kyrkan mot samhället, för att säga det med en klyscha.

Nu är det den i anden brinnande Peter Stjerndorff – försvarande en oförsonlighetens Jesusbild som den i Pasolinis film ”Matteusevangeliet” – som är kyrkoherde i Staffan.

Den lilla, anspråkslösa skriften – antitesen till ett praktverk, av omsorg om försämrad ekonomi på grund av att man tappar medlemmar måhända – ur hans hand, till den gamla damens åttioårsdag i dag, är i flera avseenden märklig.

Det kunde ha blivit en pliktskyldig skrift om tidigare kyrkoherdar, som Bengt och andra.

Icke.

Eller en torr, urbota tråkig krönika om milstolpar och annat.

Det blev det heller inte.

Gud ske pris – ursäkta hädelsen.

Stjerndorff – den borne förkunnaren med det besjälade ordet i sin makt – lyckas med konststycket att sätta själva kyrkobyggnaden i centrum, på ett läsaren infångande sätt.

Inte ett överflödigt ord, iscensättande kyrkan som en väg till Gud – en öppen väg.

Inte en enkelriktad för de redan trosvissa.

Den intellektuellt lagde Stjerndorff är denna gång mystikern som med klar stil framkallar något som ligger bortom de fysiska framträdelseformerna, något man varken kan analysera eller förstå.

En ”större verklighet”, som han själv skriver.

Under valven andas plötsligt helighet och evighet, den rusande tiden stannar i sitt lopp. ”Himlen har landat”, som Bo Setterlind skrev en gång.

Stjerndorff är rena inkastaren, den enkla broschyren är rena propagandaverktyget. Man grips av en obetvinglig lust att bege sig till Staffan, vistas därinne och försöka göra sig mottaglig. Utan att på förhand kunna veta för vad. Och utan garantier.

”Var inte rädd”, heter det på ikonmålningen över altaret.

Med Stjerndorff som andlig ledare vågar man konfrontera både rädsla och djupaste tvivel.

Himlen har landat – i Staffan.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons