Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adjö kulturhuvudstad, adjö Pucken – nu går 2008 i himlen in

/

Annons

Så gick ett år. Och i morgon börjar ett nytt.

Ett ”skitår” som vår älskvärde arbetsmarknadsminister uttryckte det med det slappaste av modeuttryck.

Ordet avser alltså det år som väntar, även om det förra väl inte var så mycket bättre.

Dessutom avsågs med ”skiten” det ekonomiska läget.

Med andra ord var det länge sen högern hade bildat folk i ministerlistan. Tänka sig att en Gunnar Heckscher skulle ta ordet ”skit”, offentligen i sin mun. Nej, nu kör statsråden med hästsvans och hantlar, går på gym och grymtar om ”skit”. Och få i statsrådsberedningen vet väl längre vem Gunnar Heckscher var.

Här ska jag bara påminna om att han var något i politiken så ovanligt som en sann intellektuell. Tog sig an problemen inte med taktiken men med tanken, prövande. Ägde ett historiskt medvetande. Lite som de Gaulle, om ni förstår vad jag menar, men om ni inte gör det, han kanske också är glömd, så kan det kvitta.

Men nog hade ett lite hoppfullare ord varit på sin plats. De Gaulle hade haft det.

Och Obama hade det i sitt segertal i det amerikanska presidentvalet, en retorik så främmande för det politiska Sverige. En retorik som gav hopp.

Det blev i alla fall en kulturdebatt här på hemmaplan. Lite förgreningar till den större på riksplanet fanns också.

Jag talar självklart om debatten om Kulturhuvudstadsåret.

Vi fick ord som ”deltagarkultur” och ”åskådarkultur”. Även om jag, på ett ungefär, begriper vad det betyder finner jag uppdelningen en smula skum.

Varför värdera efter sånt när man kan gå efter bra eller dåligt? Och om man inte kan det kan man ju i alla fall försöka.

För äntligen började man tala om – nåja: mumla om – kvalitet. Ett ord som låg i undertexten i debatten i rikstidningarna om högt och lågt i kulturen.

Och det är nu kulturkonservatismen gör sig hörd. Den har annars inte hörts av sen femtiotalet. Typiskt nog är de nya moderaterna inte med i den debatten.

Inom moderat kulturdebatt är det uteslutande ”liberala” lösningar som diskuteras. Samma tongångar som hos sossarna: Hur ska man kunna tjäna pengar på kulturen?

Det var ju också därför man ville satsa på Kulturhuvudstadsåret.

Som om det var det kulturen handlar om. Om Mammon.

Min stora invändning mot Gävles sätt att hantera sin ansökan om att bli kulturhuvudstad var bristen på kvalitet i satsningen.

Jag trodde aldrig på den där hobbykulturen, ”deltagarkulturen”. Den man försökte förädla i uttrycket ”kulturell allemansrätt”.

Hur kunde man på allvar tro att skarorna skulle vallfärda från Europa för att uppleva slikt?

Ville man inte satsa på kvalitet kunde pengarna användas till något bättre, det var min enkla men starka invändning. Ja, till och med till att laga hålen i gatorna.

Om den kultur som med en svindlande manöver – glöm inte det! – erbjöds var kulturell allemansgröt fick det vara för mig.

Sen gick det som man kunde förutse. Jag blev hånad för att vara en kulturredaktör som inte ville ha kultur.

Märklig kulturredaktör som inte vill ha kultur!

Men det märkliga var att så många svalde ansökargruppens kulturbegrepp. Det som handlade om kvantitet, inte kvalitet.

Jag försökte syna vad som erbjöds och fann en bluff. Det var inte alls kultur.

Det var ”kultur”

En krönikörs plikt är att granska, påtala de brister han tycker sig se. Påhejare om han tycker så. Men aldrig heja på av plikt.

Man behöver inte vara ense med en krönikör. Men man måste kunna lita på honom. Att han skriver vad han tycker. Inte fejkar åsikter för att nå uppmärksamhet.

Om vi går till sportens värld är det likadant där. Men jag tror aldrig att en krönikör där skulle bli beskylld för att vara mot allt vad sport heter om han kritiserar en laguttagning, en tränare, eller en spelare.

Nu när hockeykrönikören Pucken Persson lämnar in sina imaginära skrillor, klubbor och skydd och sällar sig till pensionärerna är det just så:

Jag har inte alltid varit överens med honom.

Men en sak är säker: Pucken har aldrig sett som sin uppgift att vara en extra hejaklack åt Brynäs (som så många inom klubben verkar ha velat).

Att han påverkat, provocerat, väckt ilska har varit bra.

Det är så en granskande krönikör gör sitt jobb. På sikt är det en konstruktiv kritik – fast den inte känns så när den drabbar. Organisationen, laget blir bättre. Just på sikt.

Jag kommer att sakna Pucken i spalterna. Just för att adrenalinet ibland stigit när jag läst honom.

Hur ska jag nu hantera min besvikelse dagen efter en förlust för Brynäs? Hur hantera glädjen efter en vinst (tyvärr lite sällsyntare nuförtiden)?

Hur ska man hedra?

Mitt förslag är att man hissar upp både Keb, GD:s än mer legendariske sportskrivare, och Pucken i taket bredvid legendarerna Tord, Håkan, Tigern och Lars-Göran.

Wille Löfqvist – fast jag säger aldrig annat än William, av nostalgiska Strömbroskäl, är en annan Brynäslegendar. Förr målvakt i skydd, nu krögare i kostym.

Brukar träffa honom uppe på pressläktaren då vi alltid växlar några ord. Som i söndags när jag hittade honom och Anders Hedin strax utanför pressrummet.

William var som vanligt full av åsikter och teorier. Han analyserade publikkrisen och framförde en klockren – nåja, i alla fall var den rakt på sak – analys av hur man skulle locka åskådarna tillbaka.

Mindre rinkar, mer tacklingar. Publiken vill se blod, vädra fara. Och sen kastade han en briljant – nåja, åtminstone slående – jämförelse.

Han tog självaste Ingmar Bergman som exempel.

Se hur denne kittlar publiken med lite, inte så få, djärva scener! Vi tänkte på ”Tystnaden”. Eller, kommer jag på nu, varför inte ”Fanny och Alexander”?

Och inte påstår någon att Bergman, när han på ett lysande sätt blandar högt och lågt, friar till publikens simplare smak!

En av juldagarna såg jag om ”Fanny och Alexander”. Inte hela, den är på fem timmar. Men ett par timmar blev det. Fotograf Halvarsson ringde för att påminna. Men då satt jag redan djupt koncentrerad och fascinerad av Jarl Kulles utskällning av Jan Malmsjös biskop. Bättre skådespeleri än så får vi inte se.

Så oerhört bra den är! Jarl Kulles tal på julen om det ”lilla livet”. Om dess storhet, fåfänga och elände. Om hemska olyckor och vilda glädjescener. Där är en ton av Shakespeare över Bergmans ord och bilder.

Hela fresken går för övrigt i den gamle bardens anda. Storslagen, grym och mörk som ”En vintersaga”. Burlesk, glittrande och fantastisk (av fantasi) som ”En midsommarnattsdröm”.

Livet självt i dess växlingar mellan högt och lågt och ingen plats för genans.

Jag såg ”Selma” också i två delar. Alldeles utmärkt. Helena Bergström lysande som Selma Lagerlöf. Alexandra Rapaport gnistrande vacker som Sophie Elkan.

Vi fick ta del av en fantasi, eller föreställning om Selmas lesbiska kärleksliv. Ingalunda någon fadd skildring, enligt min mening. Underbart att se en sinnlig Selma, någon annan än den haltande sagoberätterskan.

Men, förstås, på en gång var kritikerna där, anförda, inte helt oväntat av Ebba Witt-Brattström.

Selma var minsann en arbetande intellektuell, hette det.

Och?

En sådan har alltså inget kärleksliv? Saknar sinnliga lustar? Älskar inte?

Hur sipp får man bli?

Att Selma var hårt arbetande vet väl alla. Det är bara att läsa hennes böcker.

Det går att kombinera, faktiskt, med ett kärleksliv. Och så är det där med högt och lågt. Finns jämsides.

Och så kan kärleken vara den höga visan också.

Jultomten kom på julafton. Vi bor i ett hus förvaltat av HSB och ljuset slocknade i köket. Vi ringde ett journummer. Fick kontakt på momangen. Kontaktades av en jourtomte efter tio minuter. Tio minuter senare stod han i vår hall och lagade felet.

På en julafton! Utan att det kostade ett öre.

Sverige är fantastiskt. Eller i alla fall HSB.

Maria Larsson i kristdemokraterna vill höja pensionsåldern till 72 (på något krångligt slags sätt).

Ingen bra idé.

Tänk om jag, på mitt sätt, och Kennet Lutti i AB på sitt, skulle sitta och skriva krönikor tills vi blev 72 och måste bäras ut.

Stackars läsekrets!

Som jag nu önskar ett riktigt Gott Nytt År!

Mer läsning

Annons