Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aldrig har så få lurat så många med så lite

Vem tänker på publiken?

Gunnar Colding menar att vi ska tala klarspråk om Gävlesymfonikernas publiksiffror och penningströmmar.

Annons

Precis som modernister i musik försöker leva i den upp-och-ner-vända världen, grammatikmässigt sett, på samma sätt försöker fortfarande vissa musikskribenter att anpassa sin världssyn därefter.

Allt med hjälp av de mer än lovligt utslitna klyschorna utveckling – vår tids musik etc. Där inga objektiva analyser har någon plats men där subjektiva, för att inte säga privata känslor, kan breda ut sig så mycket mer. Där av alla ställen stortrivs uppenbarligen C. Dal.

Utom en gång per år, när symfoniorkesterns generalprogram presenteras. Då tvingas Dal möta den för henne störande verkligheten, bestående av enligt henne, allt för många tidlösa verk av kända mästare som prioriteras, i förhållande till hur många moderna tonsättare vi ändå har. Och varför har vi dom (över 300 st bara i Sverige)? Därför att ett antal självutnämnda gurus inom området på 60-talet bestämde, att deras egen extremt subjektiva och marginella konstmusik var det som skulle gälla på ”institutionerna”. I praktiken kom det att betyda att ingen mainstream-grammatisk musik (tonal musik) var tillåten i kompositionsklasserna. Den som ansökte på tonala grunder blev inte antagen. Och vart har detta lett oss? In i en återvändsgränd?

Om dessa händelser kan man läsa i en ganska färsk och utmärkt forskaruppsats från Uppsala av Lars Berglund: Traditionalister och radikaler i svenskt musikliv, är titeln. Allt skedde över huvudet på både publik och politiker. Med hjälp av skattepengar. Och nu kommer räkningen som ska betalas.

En välvillig uppskattning från min sida säger att högst tio procent av 300 svenska tonsättare har adekvata substansiella uppdrag, eller kan försörja sig på sin verksamhet. Det skulle i så fall innebära att 90 procent av tonsättarna är öppet eller förtäckt arbetslösa! Kan man ens föreställa sig ett liknande scenario med 90 procent arbetslösa läkare, på grund av en med patienternas behov inkompatibel statlig utbildning? Så att all behandling blivit verkningslös?

Så ser också den pinsamma verkligheten ut hos 90 procent av musikpubliken. ”Behandling” med atonal musik är för dem lika verkningslös som bluffmediciner. Musiken går in genom ena örat och ut genom det andra, utan att något värdefullt stannar kvar. Den enda verifierade påverkan lär bestå av stundens förtjusning över något annorlunda eller nytt, där ljud och -klangeffekter (ofta starka sådana) travas på varandra i en enda lång grammatiklös evighet. Det här finns det objektiva undersökningar som styrker och som jag tidigare hänvisat till flera gånger. Den som vägrar att erkänna dessas existens, får väl tolka det som mina personliga teorier då. Det gör inte mig något om vissa föredrar att sticka huvudet i sanden. Däremot kan det skada en nystart på framtidens publikarbete...

Fram till första världskriget hade tonsättaren ”bevisbördan” för att deras nya alster hade publik relevans. I vissa berömda fall misslyckades man vid uruppförandet med detta och spektakulära sågningar av stora tonsättare som Schubert och Tjajkowski kunde begås av gamla tiders ”recensenter”. Men det vara bara initialt. Strax senare blev de sågade verken både musikers och publiksens guldkorn. Det har aldrig hänt i modern tid och kommer aldrig att hända pga vad i övrigt anförts.

Därefter, framförallt efter 1945, när staten gick in som beställare av nyskrivna verk, vände tonsättarna 180 grader på saken till sk omvänd bevisbörda. Från och med nu lade man istället över ansvaret på publiken att bevisa en kompositions irrelevans för lyssnaren. Kunde den inte det körde man bara vidare. I nästan 100 år... Det kunde publiken naturligtvis inte med tanke på ämnets höga abstraktionsnivå. Men protestera kunde den och det gjorde den med besked. Men det gav tonsättarna f-n i! Och nu sitter vi alla där vi är med Svarte Petter.

När en naturlig efterfrågan utanför de interna tonsättarleden med sina närmast sörjande aldrig har funnits, när staten inte längre kan fortsätta mångmiljon-rullningen med att hålla en artificiell verksamhet vid liv medelst konstgjord andning, då blir naturligtvis många chockade av verklighetens krassa ansikte. Många har då förvisso anledning att känna sig lurade, av staten. MEN, statens bidragsutdelare har själv anledning att känna sig lurade av musikprofeterna i FST (föreningen svenska tonsättare) Många musiker låter sig luras av olika diffusa orsaker. Delar ur en redan begränsad musikpublik låter sig också luras i stunden, med applåder som knappast känns ärliga och spontana. Solister och dirigenter måste också ”gilla läget” för att få vara med på uppdragslistorna... Dvs, aldrig har så få ”lurat” så många med så lite, liksom.

Om Dal med sitt inlägg vill hjälpa orkestern att överleva, är hon på fel spår, igen. Hur kan det ha undgått henne att Gävleorkesterns största problem är och alltid har varit, publiksiffror och finanser. Som i sin tur leder till för få musikertjänster och för ”svaga” dirigenter – solister publikmässigt sett. Som i sin tur leder till en för låg mediestatus för att någon ska vilja hypa orkestern mer än vid tillfälliga undantag. Därför att, utbudet i tunga medier är för stort och kvalitetskraven har det gått inflation i. Alldeles för många är kallade så att för få kan bli utvalda, typ. Många är de som då hamnar i sk medieskugga.

Denna nya kulturpolitiken säger mellan raderna att institutionerna måste bli mer ”kundorienterade” under nästa århundrade! Utbudet måste överensstämma mer med efterfrågan. Som i alla andra områden i samhället. Verktyget för denna politiska kursändring är att tvinga fram att besluten hädanefter fattas närmare ”marknaden”. Därför fördelas numera statliga kulturpengar först ut på ett antal regioner, som i sin tur fördelar ut dem på det som lokalt prioriteras.

Så fort man talar om marknader – efterfrågan brukar oseriösa debattörer, talandes i egen sak, genast börja skrika om ytlig hamburgerkultur. De låtsas inte förstå att en stor musikpublik av idag efterfrågar kvalitet även inom konstmusiken, inte bara enklast möjliga ”populärmusik”. Det finns alltså en orsak till att orkestrar spelar så få nutida verk procentuellt sett. Den orsaken är tonsättarna själva, med sin upp och-ner-vända-världen eller sitt ”svårast-möjliga-koncept” i musik, i tron att det är det svårlästa och komplicerade i sig, eller ett eget påhittat språk, som leder till bestående värden i musik. Så är det inte och det förstod både ABBA och alla andra pop - musikal – operett – film – dataspelsmusiker i hela världen. Inte konstigt då att Sveriges mest kända tonsättare heter Benny Andersson och inte Allan Pettersson.

De som ville ändra på den ordningen har nu haft precis 100 år på sig, utan att ha lyckats. Men jisses vad man har försökt. Med skattebetalarnas pengar, ursäkta upprepningen. Jo, kuriöst nog tog modernismen i konstmusik sina första stapplande steg precis när våra statliga symfoniorkestrar föddes, år 1912. Med facit på hand, allt som allt en horribel situation, om det nu är tillåtet att även undertecknad får uttrycka personliga känslor...

Gunnar Colding

Tidigare artiklar:

11 maj – Camilla Dal

7 maj – Thomas Anderberg

Mer läsning

Annons