Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alice och ­den populära kulturen

/

På lördag har en ny uppsättning av "Alice i underlandet" premiär på Folkteatern i Gävleborg. Vad är det som gör Lewis Carroll bok ständigt aktuell och en sådan vanligt återkommande referens inom musik, film och tv-serier? Johanni Sandén har försökt hitta svaret.

Annons

Lewis Carrolls barnbok från 1865 om den sjuåriga Alice som nyfiket följer efter en vit kanin och faller rakt ner i ett hål där hon hamnar i en drömvärld är en älskad och odiskutabel klassiker. Den har också gjorts i otaliga uppsättningar på både teater och film, från den första stumfilmen i början av 1900-talet till Tim Burtons stora Hollywoodproduktion från 2010.

Men förutom populariteten i originalverket ”Alice i underlandet” och dess uppföljare ”Alice i spegellandet” så har få andra böcker gett ett sådant eko i den populärkulturella världen. Alice, den vita kaninen, hattmakaren och de andra figurerna har blivit återkommande referenser inom musik, film, tv-spel, litteratur, tv-serier och konst.

I en av de senaste årens mest populära filmserier, ”The Matrix”, är till exempel referenserna till ”Alice i underlandet” flera. Huvudpersonen Neos dator säger bland annat åt honom att följa den vita kaninen och Morpheus ger honom alternativet att antingen ta det blå pillret, och allt återgår till det normala eller ”ta det röda pillret, stanna i underlandet och jag ska visa dig hur djupt kaninhålet går”.

Generellt sett finns det också övergripande teman som liknar varandra; båda huvudkaraktärerna försvinner bort från den normala världen och kastas in i en ny drömvärld där de måste avgöra vad som är sant och vad som är deras inbillning. Syskonen Lana och Andy Wachowski som regisserat filmerna har också erkänt att filmtrilogin är influerad av Carrolls berättelser om Alice.

– Stort fan! Det är en briljant bok. Många av dess teman försökte vi upprepa, skrev regissörparet i en internetchatt med ”The Matrix”-fans för några år sedan.

En annan film med Alice-referenser är den tv-spelsbaserade skräckfilmen ”Resident Evil” från 2002 som förutom att huvudkaraktären går under namnet Alice även innehåller en vit kanin som testas för virus och en elak röd drottning. TV-serien ”Lost” har också flera kopplingar till Carrolls två böcker där bland annat flera av titlarna på avsnitten anspelar till Alices värld.

I popmusikens värld är det också en återkommande referens. Valrossen i The Beatles ”I Am the Walrus” syftar till dikten ”Valrossen och snickaren” i ”Alice i spegellandet” och precis som delar av böckerna så är John Lennons text bitvis rent nonsens. Brittiska postpunkgruppen Siouxsie & and the Banshees döpte ett album till ”Through the Looking Glass” och i Pink Floyds ”Country Song” sjunger David Gilmour om den röda drottningen och vita kungen. I musikvideon till Tom Petty and the Heartbreakers låt ”Don’t Come Around Here No More” förekommer Den Galne Hattmakaren (spelad av Tom Petty själv), den vattenpipsrökande larven och Alice.

Kanske mest känd är nog Jefferson Airplanes låt ”White Rabbit” från albumet ”Surrealistic Pillow” 1967. Förutom den uppenbara referensen i låttiteln så refereras det i texten till den vita riddaren, röda drottningen men också till piller som förändrar ens storlek. Låten anspelar mycket på det psykedeliska och har antagits varit en metafor för droger.

I en intervju från 2011 med sångerskan och låtskrivaren Grace Slick i The Wall Street Journal berättar hon att huvudinfluensen var hennes livslånga kärlek till Lewis Carrolls bok och att låten inte är en direkt metafor för droger.

– Inte riktigt. Den handlar om att följa sin nyfikenhet. Den vita kaninen är din nyfikenhet. Alice följer honom var han än går. Han leder henne till droger, dock, och det är varför sången blev skriven. Men alla stora barnböcker gör detta. I Peter Pan får magiskt stoff dig att flyga. I Trollkarlen från Oz vaknar de på ett vallmofält och ser den vackra Smaragdstaden. Våra föräldrar läste sagor om kemikalier som gjorde det möjligt att ha det bra, sa hon.

Mattias Fyhr är docent i litteraturvetenskap på Högskolan i Jönköping och har skrivit om Alice i populärkulturen.

Han är inte helt övertygad om att Carrolls böcker är direkta drogmetaforer.

– Det Alice gör är att hon beger sig ut på en själsresa, vilket var jättepopulärt vid förra sekelskiftet. Det var en idé om att lämna sin kropp och Alice hamnar i berättelsen i ett slags drömtillstånd. Att det sedan kopplades ihop med hippiekulturen på 60-talet gör den inte nödvändigtvis hippie, säger Mattias Fyhr.

Vad tror du det är som gjort Alice-myten till en sådan vanligt återkommande referens i populärkulturen?

– För det första är det fruktansvärt bra böcker, det är ganska få författare som lyckats med att nå ut så brett med sin idé som folk hela tiden kan återknyta till. Alice-figuren är spännande redan i originalet. Hon är en väldigt modig och mångfacetterad figur. Sagan har blivit som en del av vår kultur för att folk tar upp den hela tiden.

Mer läsning

Annons