Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Allt skulle gå att rama in och bevara”

/

Kära Agnes, visst skaver det ...

Författaren Viveka Sjögren skriver brev till Agnes von Krusenstjerna (1894 -1940). Vad innebär det att vara kvinnlig författare? Vilken ram hamnar man i?

Annons

Det är sommar och jag har med mig en bok till stranden i Fönebo, norra Dellen.

Utsikten är vidsträckt, nästan som om horisonten skulle vara öppen som vid havet. Vattnet här är lite tyngre och smakar inte salt, men sandbottnen är räfflad som mina barndomssomrars havsbottnar. Bubblor har bildats där jag nyss gick genom vattnet, nu flyter de kupolformade på ytan. Under dem blir solljuset till små stjärnor som fladdrar över räfflorna. Jag läser om Agnes von Krusenstjerna.

Jag läser om ögon, händer och hav som ständigt närvarande i hennes böcker.

Jag kom knappt till havet den här sommaren, fast jag gärna ville. Saker och ting förändras, möjligheter sluter sig. Den ö som var ”min” är det inte längre.

Jag sitter i stället på stranden i Fönebo, läser om Agnes och hittar förvånad så många beröringspunkter och likheter, trots alla år som ligger mellan oss. Hennes alter ego i den sista romansviten ”Fattigadel” heter Viveka, som jag. Märkligt, känns det, märkligt att jag inte stött på henne tidigare, eller kanske precis exakt inte märkligt alls att det är just nu som jag får lära känna Agnes Viveka.

Agnes och Agnes Viveka har ett von i sina efternamn. Det har inte jag, men min farmor hade det, och våra övriga släktnamn klingar lika brackigt som de i Agnes brokiga persongalleri. Plötsligt förstår jag att våra märkliga jultraditioner är ett klassarv. Verserna, nötterna, och de högtravande förväntningarna på artig tacksamhet.

Agnes och Agnes Viveka levde i en tid då en lämplig plats för en välbärgad kvinna var i en stol bakom ett fönster. Där förmodades hon sitta fint med sitt handarbete och i väntan på dagens gång låta blicken stilla iaktta fönsterglasets böljande bild av livet utanför. Kvinnor i stolar kan drabbas av en längtan efter att få skaka om, att få något odefinierat att lossna och spricka. Att slippa sitta bakom glas. På den tiden kunde man kalla dessa kvinnor hysteriska.

Gråtoner drar genom skildringarna, och ljudet av tunga sekelskiftesgardiner.

Jag läser om Agnes och de lyhörda och alltför tunna väggarna hon hade mellan sin verklighet och sin fantasi. Att det var som ett ständigt hot att inte kunna hålla isär det yttre och det inre; det var så skört, jag tror det var som att försöka hålla andan, och att ibland bli tvungen att andas.

Den lilla Viveka som var jag på sin strand på sin sommarö. Solglitter, fiskmåsar, varm sand och frasande vass. Och så plötsligt; rösterna. Det går aldrig att höra vad de säger, de bara fyller hennes öron med sitt hotfulla mumlande och henne själv med hjärtbultande panik. Hon måste springa hem, måste höra riktiga röster för att jaga bort dem där inne, måste använda sin egen röst, prata sig tillbaka in i det vanliga. De tystnade med åren – men de tunna väggarna, Agnes, vad gör man med de tunna väggarna?

Jag går ner i vattnet igen. Bubblor där jag gått. När de spricker bildas ett växande cirkelspel över vattenytan, lagbundet och rytmiskt. Deras ljusprojektioner ritar samma mönster över bottnen.

Och nu kör jag hem från Fönebo, i min bil till mitt hus, jag är kvinna jag är stark jag kan springa jag kan bära jag kan rensa mina rör och fatta mina beslut. Jag tror jag är fri att tänka mina tankar. Fri att skriva vad jag vill. Jag har vunnit över getingarna även denna sommar; fått dem att ge upp. Jag har rösträtt. Jag får låta vinden blåsa genom mitt hår. Jag har en stol vid ett fönster, det är min farmors, den är grön med mörkare band som har lossnat och en krusidull i blank mahogny längst upp som har brutits av, jag har försökt limma den med trälim. Vi kallar den prinsess-stolen, och jag sitter där ibland. Jag tror att jag sitter där bara när jag vill.

Men mina döttrar broderar. Jag gör dem sällskap. Det är augustikväll i vårt kök och vi syr slingrande blomrankor.

Min farmor broderade också, hon med von i sitt efternamn, jag har ett av hennes broderier inramat på en vägg; lätt kubistiska fåglar och former i urblekta trådar.

Min mormor vävde och jag hade länge en trasmatta hon gett mig. Vi gick sönder den till slut.

Önskar ibland att allt skulle gå att rama in och bevara. Önskar ibland att vissa ramar som verkar ha fastnat kring oss knappt skönjbara, men envist kvadratiska, skulle gå att haka av och ställa undan. Förgänglighet och fördröjning. Visst skaver det, Agnes.

Vågrörelser som bäckebölja. Uppspända tyger blir släta. Stygn efter stygn efter stygn.

Varför sitter vi här och syr?

Hur ska den frågan ställas?

Viveka Sjögren

Den 13 november skrev Carolina Thorell brev till Agnes von Krusenstjerna.

Plötsligt förstår jag att våra märkliga jultraditioner är ett klassarv. Verserna, nötterna, och de högtravande förväntningarna på artig tacksamhet

Mer läsning

Annons