Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amos Oz och den heliga familjen

/
  • ”När jag har något politiskt att säga skriver jag en tidningsartikel, mina böcker handlar om människans villkor” säger Amos Oz.

I ett ord sammanfattar Amos Oz ämnet för sina romaner: ”familjer”. I två ord ”olyckliga familjer”. Men i sin senaste bok skriver han framför allt om åldrande och om känslan av att något viktigt gått förlorat.

Annons

Han ser lite sorgsen ut, men säger sig vara glad. Uppriktigt glad varje gång solen stiger över horisonten. Amos Oz verkar vara igång vid den tiden var han än befinner sig. I Stockholm ger han dagens andra intervju klockan tio. Hemma i ökenstaden Arad i södra Israel stiger han upp klockan fem.

Efter morgonkaffet ger han sig ut i ökenlandskapet då fåglarna sjunger bara för honom. Ingen annan är vaken.

– Jag har känslan av att ha levt ett långt liv, inte enkelt, inte lätt, men min djupaste känsla inför mitt liv är en känsla av tacksamhet.

Samtidigt som han applåderar varje gryning har åldrandet blivit ett mer påtagligt tema i hans författarskap, såväl i hans senaste roman, ”Rim på liv och död” som i den senaste boken, ”Lantliga scener” som just kommit i svensk översättning.

Amos Oz har fyllt 72 år. Och det är ett på många sätt sorgesamt åldrande han skildrar. ”Lantliga scener”, egentligen en novellsamling, handlar om några människor i en sömnig israelisk landsortsidyll. Oavsett kön, och oavsett om huvudpersonerna är i 40-, 60- eller 80-årsåldern letar de på olika sätt efter något som oåterkalleligt gått förlorat, utan att de alltid riktigt vet vad.

– Den här känslan av förlust är universell, vi har en större aptit på livet än vad livet kan ge oss, som unga går vi in i livets restaurang och vill beställa hela menyn. Men efter hand upptäcker vi att vi bara kan beställa några rätter. För vissa är det en källa till fruktansvärd besvikelse, men inte för mig. Som författare kan jag föreställa mig resten själv, påstår Oz.

Men i botten handlar det om existensens villkor. Amos Oz skildrar en längtan och en hjärtats olidliga ensamhet som ibland leder karaktärerna ut på irrationella nattvandringar i källare och trädgårdar, drivna av ”en underjordisk rastlöshet” som han säger.

– Det här är historier utan lösningar, därför att jag tror att våra livshistorier inte har någon annan lösning än döden. Ingen dör i de här historierna, och så länge ingen dör blir inget heller avslutat, det är historier som är avsiktligt öppna, precis som livet.

När vi kommer in på politik går samtalet trögare. Amos Oz, sedan länge en innerlig förespråkare av en fredlig tvåstatslösning, får ofta höra att hans författarskap skildrar Israels historia. Hans mest lästa och kanske bästa roman, den självbiografiska ”En berättelse om kärlek och mörker” kretsar kring hans livs smärtpunkt, moderns självmord. Men samtidigt som han skildrar släkten i Ukraina och Polen bygger han också fonden till Israels tillkomst.

– Jag kommer ihåg tiden före mitt lands födelse vilket får mitt liv att verka väldigt långt. Att vara en israel i min ålder är detsamma som att vara en 350-årig amerikan. Jag har varit personligt bekant med de fyra personer som finns på den israeliska valutans sedlar.

– Men om du ber mig sammanfatta vad mina 27 böcker handlar om i ett ord så blir det familjer. Jag tycker familjen är den mest mystiska institutionen i universum, den mest tragiska och den mest komiska. Den mest paradoxala och omöjliga och ändå den mest varaktiga.

Lite trött blir han inför frågan om hans senaste bok kan läsas som en allegori för Israel.

– Jag är van vid att människor läser in politik i mina böcker. Men jag skriver om kärlek, längtan, förlust och begär. Jag skriver om de enkla och stora sakerna i livet.

Erika Josefsson/TT Spektra

Mer läsning

Annons