Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andäktig publik såg "Jaktgeväret"

TEATER: Kristian Ekenberg om "Jaktgeväret" på Gävle teater.

Annons

En händelse. Tre versioner. Tre människor och tre perspektiv.

I ”Jaktgeväret”, baserad på den japanska författaren Yasushi Inoues debutbok, berättas det om ett ödesdigert kärleksförhållande, ett triangeldrama där Saiko har en hemlig relation med sin bästa väninnas make.

Janna Eriksson i

Allt berättas i tre brev, som skickas till maken efter att Saiko har tagit sitt liv. De som skriver är Saiko själv i ett avskedsbrev, hennes dotter Shooko och hustrun Midori.

Flera perspektiv på samma berättelse är inte ett unikt grepp, men det fascinerar mig lika mycket varje gång. Skeendet får nya lager för varje röst som adderas. Det blir som en lektion i hur olika vi människor upplever världen och tolkar verkligheten, fast vi lever så nära varandra som det är möjligt att komma. Inre rum finns där varken partners, barn eller vänner har tillträde.

Med en enkel scenografi och sparsam rekvisita ligger allt fokus vid skådespelaren Janna Eriksson, som ikläder sig pjäsens alla tre roller. Hon läser upp deras brev och med ett slags, som programbladet uttrycker det, ”antiteater” berättas triangeldramat.

En svår uppgift, nästan som att för en ljudboksuppläsare hålla publikens intresse vid liv i dryga två timmar. Janna Eriksson gör det skickligt och med en nästan hypnotisk närvaro.

Texten växer och för varje lager som läggs till får den nya styrkor. Ett egentligen tämligen banalt kärleksdrama om livslögner som får sin särprägel av den sakliga poesin i språket.

Publiken på Gävle teater sitter i andäktig tystnad. När Janna Eriksson lämnar scenen är det som om en förtrollning har brutits.

TEATER

”Jaktgeväret”

Regi: Mladen Puric

Medverkande: Janna Eriksson

Gävle teater, 22/1

Mer läsning

Annons