Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är det snart dags för en Korsnäs-orkester?

Gunnar Colding, flitig debattör i musikfrågor, menar att det är dags att släppa in näringslivet i diskussionen om symfoniorkesterns framtid.

Annons

Gävles egen 100-åriga ”Titanic” (symfoniorkestern) har sprungit läck.

Fast ideologiskt har hon läckt ända sedan 2006, i enlighet med den nya kulturpolitiska propositionen och lokalt sedan 2009, när kommunens övergripande mantra ”kulturell allemansrätt” sjösattes. Det vill säga en kraftig babordsgir (åt vänster) för att undvika eventuella (ideologiska) isberg föröver. ”Liemannen”, numera köns-kvoterad (?) till en ”liekvinna”, med alla möjliga gradbeteckningar på axelklaffarna, står likt en lots plötsligt på orkesterns kommandobrygga, men ändå utan musikalisk kompass. Ingen bekväm sits, varken för henne eller övrigt befäl.

I stället för att ge order om ”alle man till pumparna”, hörs en försiktig anmodan om att en mindre salongsorkester bör stanna kvar i salongen och spela för närmast sörjande... övriga, rädde sig den som rädde sig kan...

För Guds skull, låt oss slippa en repris av konserthusdebatten för 15 år sedan, där finkultur ställdes mot folkkultur i ett skyttegravskrig som ingen ändå kan vinna. Nej! Ingen vann den gången heller.

Det enda som uppnåddes var vapenvila på tills-vidare-basis. Det bevisar om inte annat den nya finansierings debatten som till slut kommit upp på dagordningen. ”Vapenvilan” har hittills mest kunnat bibehållas på grund av den stora omsorgen om ”allemanskulturen” i konserthuset.

När Gävle sedermera ansökte om ”kulturhuvudstadsår” gjorde man det dock med ett tydligt mantra i botten. Den folkliga bredden skulle prioriteras före elitens kostsamma och lite-fin-i-kantenkulturella approach. När staten som lök på laxen därefter klippte av den hundraåriga finansiella ”navelsträngen” till landets symfoniska elitserie utanför Stockholm, blev två vinklar av tre i en triangel kända. Då kan man även räkna ut den tredje.

Gävles politiker har inte längre mandat av sina väljare (och har egentligen aldrig så haft) att driva en elitserie för minst 60 miljoner årligen. Särskilt inte om folket får för sig att denna främst är till för en ”minoritet av borgerliga kultursnobbar som ska känna sig bekräftade”. Så varför bli förvånade? Vårt elitserielag nr två (efter Brynäs IF) måste alltså uppfinna hjulet på nytt!

Är detta bra eller dåligt? Det beror helt på hur man spelar korten. Men jag skulle utan tvekan hellre satsa på en helt ny konstruktion – infrastruktur, än att med näbbar och klor klamra sig fast vid ett sjunkande skepp. Med ”sjunkande” åsyftas inte orkesterns musikaliska potential utan dess finansiella bas plus ett redan trångbott diversehus kallat konserthuset. Ett hus som från början skulle bli finkulturens hem, men som på grund av avsaknad av en musikalisk kompass eller stabiliserande ”blyköl”, hela tiden seglat med en ”avdrift” i riktning mot ett modernt Folkets hus.

Man byggde ett konserthus utan ens ett podium bestående av parkettgolv, med ett så överdimensionerat och felkonstruerat akustiktak, att musikerna t o m fått ökade hörselskador än på gamla Gefle Teaterns tid. Med nuvarande anskrämliga folkets-hus-liknande rigg blir klangen i orkestern, vid fullt pådrag, både hårdare, plattare och starkare än vad den skulle behöva vara. Ett mindre, mer filharmoniliknande tak i ljust trä, som i Jönköping av alla ställen, skulle antagligen ge en mer tredimensionell och behagligare klang. Man behöver bara göra ett besök i deras nya kulturhus, byggt i glas och trä och vid vattnet strax intill stadskärnan, för att inse detta.

Utan att nämnda stad ens har en egen symfonisk elitserie, rymmer deras kulturhus fyra dedikerade salonger, var och en optimerad för sitt behov. Ståendes i deras konserthall, framstår Gevaliasalen hos oss ändå bara som en mycket proffsig kompromiss, sin akustiska potential till trots. Bo Linde-salen räknas inte i detta sammanhang, då den inte är optimerad för något annat än minikonferenser, vip-middagar och försnack etc.

Så tillbaka till huvuddebatten. För att undvika att ett kulturens kroniska inbördeskrig utbryter, bör man snarast kapa elitverksamhetens förtöjningar från kultur o fritids illusoriskt trygga hamn och segla vidare österut i Gavleån. Dock inte så långt som till Finland, som vissa andra skepp gjort tidigare, utan helst kasta ankar någonstans vid Gävle Strand. Kalla omedelbart till förhandlingsmöte med Korsnäs direktörer om att återvinna vad som är kvar av orkestern.

Bygg KORSNÄSHALLEN, kanske inte av papper, men i glas och trä, på Gävle Strand, med en dedikerad – optimerad symfonisk salong för minst 1000 personer och inget annat. Låna tillämpliga delar av Läkerol-arenans finansieringsmodell. Nystarta Korsnäs Symphony Orchestra (KSO) med minst 75 spelare i laget. Streama alla konserter digitalt i alla möjliga media worldwide och... så småningom kan orkestern skicka ut en pressrelease om att ryktet om sin förestående död visade sig vara betydligt överdrivet...

I förlängningen skulle det då t o m vara möjligt att bygga om Gevaliasalens podium så att även operaföreställningar blir möjliga, UTAN att allemansfolkets gigs skulle bli lidande.

Annars finns ju alltid räddningsplankan att med återstoden av musikerna bilda en ”FAS 3 – orkester” som fortsätter som vanligt, fast med A-kassa om ca 15 000 kr i månadslön. Det torde garanterat sänka kostnaderna i nivå med politikernas behov.

Gunnar Colding

Mer läsning

Annons