Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är du alldeles rysk?!

Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist, har skrivit en personlig, lärorik och samtidigt underhållande liten bok med titeln ”De är inte kloka, de där ryssarna” som osökt påminner om varianten ”Är du alldeles rysk!”, som vi sa i mitt föräldrahem då någon gjort något urbota dumt.

Annons

Ryssland är landet mellan öst och väst, som går sin egen väg, med stora kontraster, med djupaste fattigdom och stötande överflöd, utan socialt skyddsnät, där 70 år av kommunism raserat grundvalarna för samhällsutvecklingen. Lagar och regler känner ryssen inget förtroende för, utan tvingas förlita sig på sig själv och sina närmaste.

Anna-Lena Laurén, som varit Finska rundradions korrespondent i Moskva, är med sina språkkunskaper och talrika ryska vänner väl förtrogen med ryska samhällsförhållanden och rysk mentalitet. I medierna talas mycket om Putin och det auktoritära styret. Men hur mycket vet vi egentligen om landet och folket? Med ett rappt språk och i pregnanta och humoristiska vändningar ger Laurén insiktsfulla inblickar i det ryska samhället och hur ryssarna handlar och tänker.

Efter varubristen under kommunismen har Ryssland blivit materialismens förlovade land. Märkeskläder, västerländska bilar och senaste iPod blir ett sätt att visa att man har gott ställt. Det handlar mycket om att visa en fasad, att man lever ”normalno” normalt. För att finansiera en väninnas påkostade bröllop säljer fadern en lägenhet, familjens enda större tillgång. Rysk generositet tar sig mångahanda uttryck. Här delar man inte på restaurangnotor och busschaufförer sticker till varandra rökverk i trafikköer.

Laurén ger allehanda tips om hur hon klarar vardagen i Moskva – hon sprintar före kineser på flygplatsen och resenärer i metron för att undvika köer, hon ser till att hon ständigt har växelpengar i fickan till svarttaxin (som hon inte vågar utnyttja i Helsingfors eller Stockholm) och väntar inte på att få ordet då hon medverkar i TV-program. I Moskva är alla ute efter att tjäna pengar. ”Dengi, dengi” pengar, pengar ekar det från sylvassa klackar och putsade lackskor.

Mycket av det hon skriver om är stötande för västerlänningar. Den utbredda korruptionen, som tilltagit genom att Kreml ökat kontrollen av medborgarna. Fler statstjänstemän innebär fler instanser som måste mutas. Nepotismen som gör det omöjligt att få bra jobb utan kontakter. Bristen på demokrati och ett samhällsklimat där obekväma journalister tystas. Machosamhället, ett liv på männens villkor (männen är solidariska med varandra) och med svag feministrörelse.

Men det finns mycket som är tilltalande. Ryssarna är gästfria och tycker om att umgås. ”Chorosjo sidim” vi sitter bra, säger man gärna med ”zakuski” (förrätter på tallriken) och vodka i glaset. Laurén upplever ryssarna som engagerade och kulturella, de talar om väsentligheter d.v.s. livet, kärleken och döden, de känner sina stora författare och de flesta kan citera Pusjkin. Hon blundar inte för vodkans förödande inverkan på hälsotillståndet, alkoholismen är en varböld som starkt bidrar till att medellivslängden för ryska män är 59 år (72 för kvinnor). Men, menar hon, brukad med måtta är vodkan en kulturbärare och en mycket rysk upplevelse som hon inte vill vara utan.

Jag nickar instämmande och minns från svensk-ryska flottbesök otaliga skålar för ”Baltijskoje morje, morje mira” ”Östersjön, fredens hav”, som alltid dracks ”da dna” till botten och en kväll på 1990-talet hos en åklagare i Murmansk, då inget saknades på bordet och samtalsämnena aldrig tröt – gästfriheten stod i omvänt förhållande till husfasadens bedrövliga tillstånd – och vi lagom beskänkta sökte oss tillbaka till hotellet i den ljusa polarnatten.

Ryssland är, som Anna-Lena Laurén skriver, irrationellt, besvärligt, egensinnigt men samtidigt varmhjärtat och generöst. Varför är jag så fascinerad av detta land? Är det tragiken i det förflutna, rikedomen i kulturen, de väldiga floderna, de välklädda kvinnorna och det vackra, mjuka ryska språket? Hur har ryssarna kunnat överleva mongolväldet, tsarautokratin, den sovjetiska terrorn och den postkommunistiska laglösheten och kaoset? Laurén är benägen att tro på den gåtfulla ryska själen. Själv kommer jag att tänka på det ryska uttrycket ”sjirokaja natura” ett vittomfamnande sinnelag som möjliggjort att man klarat det omöjliga.

Tomas Attorps

Mer läsning

Annons