Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åskar ritar på, Tobias samlar sammanhang

/

En klurig utställning. Orden står ­Tobias Wasström för, för bilderna Åskar (OBS! det ska vara Å i Åskar) Flood (och två o:n i flodens efternamn!)

Annons

Och en lite lustig utställning. För mycket riktigt så har de två konstnärerna lustiga hattar på sig. Normalt är jag allergisk mot sådana där hattar. Så tillgjort! brukar jag tänka.

Men inte i dag. Inne på Galaxen i Entreprenörshuset i Sandviken funkar det. Utan hattar hade det inte alls funkat lika bra. Hattarna känns som en klädsam del av utställningen om Ord och Bild.

Nej, som ni har förstått så syftar inte titeln på den där tidskriften som startade för över hundra år sen, redan 1892. Därmed är Ord & Bild Sveriges äldsta kulturtidskrift. Vid starten lockade den de flesta av dåtidens konstnärer och författare i landet. På 30-tal tog den striden mot nazismen. På sextio- och lite av sjuttiotalet då jag följde den som mest intensivt var Ord & Bild den ledande vänstertidskriften. I dag är den en ”oberoende radikal tidskrift”. Allt enligt hemsidan. Häromdagen kom för resten senaste numret, ett dubbelnummer om barn för 140 kronor. Mer läsvärt än prisvärt kanske.

Varför skriver jag då om tidskriften Ord & Bild som den här utställningen inte har det bittersta med att göra?

Jo, lite bildning kan väl inte skada. Och så fick jag det där barnnumret anmält. Två flugor på smällen. Och kan de här två konstnärerna ha lustiga hattar på sig kan väl jag som kritiker få klä mig i en lite lustig imaginär hatt. Tänkte jag.

Hursomhelst är det ändå jag som bestämmer.

Alltnog, Åskar ritar. Det är begåvat, och kul. Ganska små bilder som han säger sig ha fått ihop när han suttit och åhört föredrag och liknande. Låtit pennan gå liksom, löpt på bara.

Ganska skickligt att rita så bra teckningar då. Inga förlagor alltså, Det är Åskars fantasi som arbetat. Men nog ser man på motiven och figurerna (det är de som intresserar honom, inte omgivningen) att hans håg står till fantasy och Vilda västern. Att han slukat serier.

Här finns ganska så bisarra typer. Väl utvecklade krafttyper. Musklerna sväller.

Ett par lättklädda brudar ser jag också. Kan inte låta bli att titta på dem. Åskar kan helt visst en hel del om anatomi.

Landskapen i vilka de här figurerna befinner sig är liksom svävande och obekanta, tidlösa klippavsatser, djupa dalar eller vad det är.

Men figurerna är briljanta.

Tobias Wasström samlar saker. Obetydliga grejer kanske som man plötsligt kan ha nytta av. En gammal ventil, ett vedträ, onekligen, i rätt sammanhang, ovärderliga ting. Det vet väl jag som samlar på vedträn.

Tobias Wasström (varför kommer jag att tänka på skidåkaren?) har uppenbarligen sinne för de där sammanhangen. För han ristar in kluriga texter – om att man ska läsa en text två gånger, om Einstein och en massa annat – på de där tingen och hänger upp dem på väggen.

Han kan svetsa också för han har gått på Steneby i Dalsland (där har min pappa också gått, men det var på trettiotalet. Han gjorde en gungstol som såg ut som allting utom en gungstol. En modernistisk gungstol!).

I plåt, järn och trä ristar Tobias in och efter att ha tagit del av hans texter – och sagt aha! – känner jag mig lite klokare.

Men det är jag nog inte.

Det är Tobias som är klok.

Som en pudel i lustig hatt.

Mer läsning

Annons