Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att kasta en paj – eller inte..?

Annons

Är det möjligen någon mer än jag som är trött på paneldebatter?

Ni vet, en handfull politiker som så snabbt som möjligt ska hysta upp diametralt olika åsikter?

Dramaturgin är given – svart mot vitt. Publiken ska få sitt lystmäte av agg, skällsord och skarpa skott.

Blir vi klokare? Får vi bättre djup frågorna? Når vi ett högre stadium i vår förståelse?

Ja, det händer nog, men alldeles för sällan, skulle jag vilja svara.

Det finns en övertro på att demokratin mår bäst av att politiker i alla lägen positionerar sig mot varandra.

Trätor är utmärkta – men i rätt läge, när frågorna mognat till insikter och åsikter.

I lördags paraderade Gävles och länets kulturpolitiker på Konserthusets stora scen i Gävle.

Vänföreningarna hade kallat till generalmönstring av kulturlivet.

Det handlade förstås om den nya kulturpolitiken som så sakteliga är på väg in i systemet. Det var ibland eftersinnande, oftast väl ordrikt.

Det är helt förståeligt att det just nu blir vagt och prövande. Gävleborg står på tröskeln till något nytt, där kulturpolitikerna får skarpare inflytande över kulturen, och det var uppenbart att många har mycket att lära om de nya villkoren.

Däremot fick panelen många argument för kulturens specifika värde. Någon hänvisade till Berlin, där kultursatsningarna fått fart på en kärvande ekonomi. Att jämföra Berlin med Gävle eller Sandviken kan verka långsökt, men det varslade samtidigt om ett nytt och välbehövligt självförtroende i kulturpolitikerfacket.

Men pajkastning utbröt alltså inte, vilket uppenbarligen gjorde somliga i publiken besvikna.

Själv satt jag där och längtade efter en diskussion om den faktiska verklighet vi delar.

Jag erinrade mig alla de kloka och konkreta kultursamtal, tvärs över partigränserna, som jag lyssnat på i såväl Skåne som Västra Götaland – regioner som numera står som förebilder vad det gäller det nya kultursystemet. Den nya samverkansmodellen, som är basen i den nya kulturpolitiken, bygger på nya rön om kulturens betydelse i samhället, men den utgår också från att nya sorters förhandlingar är nödvändiga. Mellan politiker och tjänstemän, mellan professionella och amatörer, mellan institutioner och civilsamhälle.

Ett bra exempel på vad jag menar är Gävle symfoniorkesters belägenhet. Den utredning som nyss skärskådat orkestern visar att Gävlesymfonikerna drar mindre publik än systerorkestrar i jämförbara städer.

Inte särskilt förvånande, faktiskt.

 De senaste åren har kommunikationerna mellan kommunerna i Gävleborg blivit så glesa att många länsbor inte har en chans att besöka Konserthuset. Det trafikbolag som länsborna (via landstinget och kommunerna) gemensamt äger synkar helt enkelt inte med den kultur som samma länsbor betalar för.

Och när Symfoniorkestern ger sig ut på sina dyrbara turnéer kommer de till ett konkursat Folkets hus i Hudiksvall (nyligen omdöpt till Kulturhus) som är så nedgånget att det är beundransvärt av orkestern att över huvud taget vill spela där.

Här behövs inte låsande positioneringar utan ett konstruktivt samtal mellan beslutsfattare på olika nivåer. Förhoppningsvis tvingar den nya samverkansmodellen fram just detta.

Samma behov av diskussion finns kring de andra institutionerna. Den utredning som specialgranskat museerna påtalar att Hälsinglands museum och länsmuseet i Gävle under flera år blockerat varandras utveckling, istället för att samarbeta. Förlorarna är förstås vi, publiken. Och Folkteatern slits mellan två, synbarligen oförenliga uppdrag: att förse ett växande Gävle med stora föreställningar, gärna på Gasklockorna!) och att turnera till små ställen i länet.

Gärna en träta, men först en rejäl verklighetsanalys.

För att citera en känd rörelse: ”Vi måste prata om det”.

Mer läsning

Annons