Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Badminton med Lehrer och Kant

/
  • Bittra moralkakor: Sydkoreas badmintonspelare Ha Jung-eun var en av de spelare som kastades ut från OS, anklagad för att ha fuskat.
  • Tyske moralfilosofen Immanuel Kant (1724-1804) .

På ytan kunde de inte vara mer disparata. Å ena sidan, de åtta badmintonspelarna som nyligen uteslöts från OS efter att ha försökt förlora sina matcher.

Annons

Avsikt var att få lättare motstånd i nästa omgång.

Å andra sidan, Jonah Lerner, den amerikanske vetenskapsjournalisten och författaren som under förödmjukande former fick lämna sin position på The New Yorker efter att ha fabricerat citat av Bob Dylan i sin senaste bok “Imagine: How Creativity Works”.

Det är två händelser med bara en dags mellanrum, med olika deltagare, på två helt olika världsarenor, åtskilda av en ocean, men med liknande konsekvenser baserade på en gemensam tanke om samhällsordning samt kroppens och tankens renhet.

I de olympiska spelens begynnelse var kultur en av grenarna. Att det finns starka kopplingar mellan leken och kulturen konstaterade också den holländske kulturhistoriken John Huizinga när han lanserade begreppet “homo ludens” den lekande människan.

Huizinga menade att leken, en aktivitet vi har gemensamt med alla andra djur, är en förutsättning för att kultur ska uppstå.

Ett av de fem kriterier Huizinga sätter upp för vad lek innebär, är att den skapar ordning eftersom att den kräver ordning.

Om det gäller för leken följer, menar Huizinga, att kulturen, lekens tvilling, också kräver ordning. Konsekvensen av inte följa spelets – idrottens eller kulturens – regler borde rimligtvis bli att det skapar misstroende och oordning.

Bilden förstärks av att såväl The New Yorkers chefredaktör som styrelsen för det internationella badmintonförbundet anför samma skäl till uteslutningen – upprätthållande av legitimitet för sin verksamhet och allmänhetens förtroende.

Ur Huizingas resonemang reser sig insikten att vi alla, gemensamt, har en etiskt och moraliskt långtgående plikt att upprätthålla den ordning som vi skapar genom leken och kulturen.

Den tyske metafysikern och pliktetikern Immanuel Kant uppehöll sig mycket vid människan moraliska plikter och formulerade en grundläggande etisk maxim, det kategoriska imperativet.

I korthet går maximen ut på att man endast ska agera enligt den princip som man själv skulle vilja se upphöjas till lag.

Innebär då detta att badmintonspelarna vill se sitt agerande upphöjt till lag. Vill Lehrer det?

Inte nödvändigtvis.

Det skulle innebära att vem som helst skulle kunna skriva bästsäljande böcker eller bli olympiska mästare.

Likaså skulle det urvattna förtroendet för journalistiken och rasera det kontrakt, som verkar finnas mellan idrottsutövarna å ena sidan och publiken å andra sidan.

Filosfiskt är det tydligt att både badmintonspelarna och Jonah Lerner handlat moraliskt felaktigt.

De har inte fullföljt sina plikter som yrkesmän och i förlängningen inte heller som samhällsmedborgare.

Men att döma av både redaktionella kommentarer och omdömen i sociala medier hålls de också mot helt andra standarder.

Två begrepp som påfallande ofta dyker upp är “ära” och “heder”. Två högprofilerade representanter för den dygdetik som, med jämna mellanrum, ända sedan Platons dagar förfäktats som rättesnöre för mänskligheten.

Dygdetiken, som lär oss att vissa mänskliga egenskaper är eftersträvansvärda, medan andra är laster som bör förkastas, är oftast inte så mycket ett etiskt/moraliskt system som ett strävansmål människan borde sätta för sig själv.

Kraven på idrotten och kulturen, eller kanske snarare, idrottaren och kulturutövaren verkar sammanfalla här.

Det förefaller finnas en föreställning om att tankens verksamhet ska vara lika ärorik och hederlig som kroppens.

Så varför blir fallet så stort när olympierna faller. När de intellektuella faller? Även andra yrkesgrupper bryter ju mot det kategoriska imperativet.

Andra verksamheter har inte samma förväntningar på sig att vara ärliga, pålitliga eller ödmjuka.

Kanske är det så att Huizinga har en poäng. Vårt förhållande till kulturen och idrotten är så djupt rotat att det, trots många bakslag, fortfarande präglas av ett strikt reglerat kontrakt. Kontraktet går ut på att de som betraktar är villiga att skänka legitimitet så länge det som erbjuds tillbaka är ärofyllt och hedersamt.

Jonah Lehrer och de åtta badmintonspelarna är inte de första, och med all sannolikhet inte heller de sista idrottare eller intellektuella som försöker ta genvägar till framgång. Men i en kontext som verkar eftersträva ordning och hylla dygden kommer kroppar och hjärnor även i fortsättningen att offras som en konsekvens.

Det förefaller vara vad leken, kulturen och i slutänden, samhället kräver.

Roger Alm

Mer läsning

Annons