Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnen tar makten på Frostmofjället

/

Laura Fitinghoffs nyskapande barnklassiker blev en succé redan för hundra år sedan. Nu ges ”Barnen ifrån Frostmofjället” ut på nytt och blir samtidigt en dagsaktuell roadmovie på scen.

Annons

Den andra december har Stockholms stadsteaters uppsättning av ”Barnen ifrån Frostmofjället” premiär i Skärholmen.

Eländet vet inga gränser i Laura Fitinghoffs barnboksklassiker. Redan på första sidan börjar far supa för att fumlig stupa under en tall i skogsarbetet. Mor går under av sorg och svält och inte blir det enklare för de sju syskonen i Ångermanlands inland.

Det norrländska nödåret 1867 kan kännas avlägset inför vintern i Sverige 2012. Men att boken nu kommer i nyutgåva, samtidigt som berättelsen får nytt liv på Stockholms stadsteaters förortsscen, är ingen slump, menar regissören Carolina Frände:

– När 1907 års svenska barnroman möter Skärholmen av i dag är det tydligt att de har mycket gemensamt. Det handlar om var vi kommer ifrån, om att tvingas lämna sitt hem, säger hon och fortsätter:

– Vi glömmer lätt bort att det är bara några generationer sedan vi levde under så svåra omständigheter som vi i dag ser globalt. När vi går mot ett samhälle med ökad segregering får vi också en tydligare underklass.

I ”Barnen ifrån Frostmofjället” tar barnen sina liv i egna händer. De vägrar fattighuset – där finns varken mat eller kärlek – och ger sig i stället av söderut, där mat och värme hägrar.

Barnmakt, kallar Carolina Frände det för. Just Laura Fitinghoffs förmåga att skildra barnen gjorde boken nyskapande, menar Hervor Sjödin, ordförande i Laura Fitinghoff-sällskapet.

– Hon gjorde något som aldrig gjorts förut. I det då så starka klassamhället utgick hon från de fattigaste och mest förbisedda, på den absoluta botten, och skildrade dem som starka, värdefulla individer. De här barnen är kloka, resonerande människor, säger hon.

I boken tar de stora barnen ett enormt ansvar för sina småsyskon. Ante som är äldst oroar sig förfärligt över vargar, matbrist och kyla, men visar det inte med en min. Som den barnbok det är slutar färden väl, men det på den tiden så lyckliga slutet känns inte lika lyckligt i dag – sju föräldralösa syskon hamnar på olika håll.

När barnen ett efter ett hamnar i nya familjer lyckas Laura Fitinghoff vrida på perspektivet igen. Det är inte de välbeställda familjerna som förbarmar sig, utan i stället barnen som berikar familjerna.

Laura Fitinghoff upplevde själv fattigdomen på nära håll under nödåren. Hon har skrivit om hur utsvultna hemlösa kom till prästgården där hon växte upp för att få mat. Hennes vuxna liv var också en ekonomisk bergochdalbana, men trots att hon dog bara ett år efter utgivningen av ”Barnen ifrån Frostmofjället” hann hon uppleva framgångarna.

Recensenterna var översvallande. Men att påstå att boken står opåverkad av tidens tand vore fel, tycker Hervor Sjödin.

– Språket är ganska föråldrat. Det är mycket religion och moralpredikningar, hon har ett tydligt ärende vad gäller alkohol och missbruk. Jag tror att den skulle behöva moderniseras för att nå dagens barn.

Elin Viksten/TT Spektra

Mer läsning

Annons