Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bästa vänner i kammarmusikens tjänst

/

Annons

Festivaler har alltid varit ett hållbart mått på att kulturen mår bra. Kammarmusikfestivalen i Sandviken har alltid varit ett mått på att stadens kulturella arv i skuggan av det väldiga verket placerat sig i topp vad gäller musikalitet, professionalitet och kulturell cred.

Trots snålblåst och moteld på kommunal och regional nivå har den vuxit sig allt större och starkare, en kammarmusikfestival som vägrar att dö helt enkelt. Detta är till stor del musikerna Tobias Carrons och Mats Widlunds förtjänst. Varje år sedan starten har de stått som konstnärliga ledare för festivalen, hållit i workshops samt spelat tillsammans med de andra världsartisterna i Högbo och Sandviken. Utan Tobias Carron och Mats Widlund skulle inte kammarmusikfestivalen överlevt, inte heller hållit så hög klass. Deras engagemang, yrkesskicklighet och ödmjukhet sträcker sig långt förbi både musiker och eldsjälar. De ÄR Kammarmusikfestivalen. För detta får de Gefle Dagblads kulturpris för 2012.
Sanna Wikström, t f kulturredaktör

Varje sommar, sent i juli, finns det en presskonferens som man vet kommer att bli något extra. Som att träffa två gamla vänner nästan.

Då samlas Kammarmusikfestivalens artister och proffsmusikerna och de konstnärliga ledarna Tobias Carron och Mats Widlund, just då stressade som få, slår sig ner vid bordet – och slänger käft.

Så har det varit i 27 år.

– Ja, visst är det 27 år nu? säger Mats Widlund men blir sen lite osäker om han verkligen var med första året.

Sånt struntar vi i en dag som denna – han har ju varit det de andra 26 – när vi träffas på Kungliga Musikhögskolan (KMH) i Stockholm för att ge dem Gefle Dagblads kulturpris för 2012.

– Det betyder otroligt mycket, säger Tobias Carron. Och precis just nu, när festivalen är mer eller mindre hotad.

Det har den i och för sig varit de senaste tio åren, medger han. Ur hand i mun har den varje år gått runt på entusiasm och föreningsanda. Sandvikens kommun har inte alltid varit så på, konstaterar jag och de nickar.

– I somras skulle den i princip läggas ner, säger Mats. Finansieringen var som vanligt oklar. Men det blev succé och vi fick ett år till.

– Men utan kyrkorna i Sandviken skulle inte det här fungera, konstaterar Tobias. Kan du tänka, de bara ger oss nycklarna och vi kan utnyttja deras lokaler för konserter, repetitioner och workshops.

Han räknar upp frälsningsarmén, pingstkyrkan, metodistkyrkan, missionskyrkan och baptistkyrkan.

Perfekta lokaler för spel också? De nickar som i perfekt akustik. Som i baptistkyrkans Drottningen. Ingen vet vad som händer där än?

– Nej, säger Mats. Kommunen äger den och kan inte fylla den med verksamhet som det verkar. Då står den där som en nagel i ögat och får de en köpare så säljer de väl. Då rivs den nog. Den är helt överlägsen akustiskt.

Men, konstaterar de, det finns ett nytt hus i stan, ett kulturhus och dit vill de gärna ta sin festival.

Men Tobias säger att det finns en hel del nostalgi här också, för honom som är uppvuxen i Sandviken:

– Jag ”debuterade” i Baptistkyrkan som tolvåring i programmet ”Hör vad Sandviken kan”, det var Rune Jönssons idé. Förstås.

Rune Jönsson var begreppet ”eldsjäl” personifierat och den som 1985 grundade Kammarmusikföreningen i Sandviken och drog i gång festivalen efter ett koncept han hittade i Kuhmo i Finland: Musikerna inbjöds att stanna hela festivalen och spela i olika konstellationer och för arrangören gällde personlig omtanke och värme och vänlighet, mot både musiker och publik.

I den andan verkar man fortfarande i dag.

Vad tror ni det betyder för festivalen att ni som konstnärliga ledare också är professionella musiker?

– Det blir handfast och man ingår i ett program, inte bara en idé om ett program, säger Mats.

– Vi vet att de känner förtroende för oss för att vi spelar själva, säger Tobias, och avslöjar sen att man har ställt sina platser till förfogande.

– Men föreningen säger att de vill att vi ska fortsätta och vi vill tro på att det är sant!

Rune Jönsson ville inte att festivalen skulle svälla alltför mycket. Men de sätter ny musik på programmet varje år – och nya verk spelas av nya musiker.

– Och av fler musiker, fyller Tobias i. De senaste åren har det känts lite avslaget, när man inte vet om det blir nåt nästa år. Men det blir det ju alltid ändå... nåt.

– Det är en styrka att vara två, vi diskuterar valen hela tiden, säger Mats. Till slut måste man välja, vissa musiker tror vi har något emot dem för att de inte fått spela på festivalen, så är det inte!

– Och sen kan vi skylla på varann! säger Tobias.

De skrattar. Att de båda innehar professurer på musikhögskolan gör att de också kan fiska upp unga, lovande musiker där. Kammarmusikfestivalen får se de största talangerna först, fem år senare är de etablerade i musiklivet.

Sådana som de en gång var själva. Hur träffades ni, undrar jag. Mats berättar:

– Det var här på skolan 1980, jag pluggade redan, jag är ju tre år äldre, och Tobias skulle söka in som 16-åring. Det var en svår pianostämma i stycket han valt och nån tipsade honom om mig. Där satt jag och drack kaffe i cafeterian och sa att jag inte hade tid. Då spände han ögonen i mig och sa ”Du tycker om kaffe, du!”, vände på klacken och gick därifrån.

– Jag tyckte väl han såg dryg ut där han satt med sin kaffekopp, skrattar Tobias.

Ni spelar ihop, ni är goda vänner, ni sätter program ihop. Vad uppskattar ni mest hos den andre?

– Mats är så strukturerad i huvudet att han skulle kunna vara kulturminister!

– Tobias är så kompromisslös att han skulle kunna vara... rikspolischef!

Tobias fortsätter:

– Vi lever ju med det här, musiken, övandet och spelandet, då är det skönt med vänner som tänker likadant. Så att man slipper utsätta alla andra i sin omgivning...

– Vi trivs med att sitta och gnälla ihop. Men vi är ofta väldigt överens... säger Mats.

– ... men inte på ett konstigt sätt! säger Tobias.

Jag tänker på hur jag ofta skrattar så jag kiknar när jag träffar dem, hur de bollar jargongen mellan sig, en jargong som jag inte kan låta bli att dras in i. Samma känsla hade jag ofta när vi speedintervjuade Gävles symfoniker till vår serie här på kultursidan. Raka motsatsen till vad många skulle tro om klassiska musiker, alltså?

– Musiker är ofta bra historieberättare, säger Mats. Det är väl för att vi är så naiva!

Men vad kommer det där ifrån då, undrar jag. Som publik kan man ju ofta uppleva att musikerna kommer ut och sätter sig med ryggen mot publiken...

– Det är jag allergisk mot, det är det värsta som finns! mullrar Tobias.

– Men det är ju också så att musikern står där i sin ensamhet och bara övar och övar, säger Mats. Då kommer inte alltid kommunikationen med publiken naturligt sen.

Hur började det, undrar jag, och de berättar om pappornas betydelse: Mats pappa i Småland som var skolkantor och Tobias pappa Einar som spelade saxofon i ett jazzband. Två tolvåriga pojkar valde piano och tvärflöjt och övade den tid som unga i dag sitter framför datorn.

– Och när man kom in på ackis som 16-åring hade man plötsligt en ocean av tid att öva och öva, det var en omställning, säger Mats.

– Ja, säger Tobias, ingen av mina studenter övar lika mycket som jag gjorde!

På KMH, i vilkets atrium vi sitter, är man överhopade med ansökningar, berättar de. Till utbildningarna på ”filialen” Edsberg, där Mats också är studierektor, söker 150 personer varje gång, man tar in 5-10. I dag, konstaterar de, med den Kommunala musikskolans ”nedmontering” till Kulturskolan – ”man har inte tiden på samma sätt och att lära sig ett instrument kräver tid” – har i stort sett alla som söker till musikhögskolan också tagit flera privatlektioner i veckan.

Men det finns väl talanger?

– Vissa påstår att det inte gör det, säger Mats och berättar om en nyligen gjord undersökning i USA enligt vilken tid (minst 10 000 timmar), lärare och att börja i tid var allt som krävdes.

– Man kan ju undra var intresset och glädjen tog vägen, säger han. Och vad kallas det när jag hörde Beethovens femma och tyckte det var häftigare än allt annat?

– Och vi tror på talang! säger Tobias.

Lyssnar ni på annan musik?

– Det är svårt för det blir ett kritiskt lyssnande, säger Mats. Det är lättare med en annan genre, möjligen tar jag fram nån gammal funk.

– Bara i studiesyfte, säger Tobias som just nu instuderar Stravinskij och Prokofjev för att framföra det på Oslofilharmonin.

Det är bara ett problem:

– Jag blir så rörd! Ja, inte när jag spelar mitt eget, herregud, men som när jag hör Sibelius. Jag gråter som en liten pojke. Det är väl åldern.

Men, konstaterar de, det är ju det här som blev deras: Musiken och känslan. Här finns inget att omförhandla trots att den kulturella pengapungen snörs åt mer för varje år. Var finns de riktiga kulturpolitikerna i dag?

– Inga Hagström, säger Tobias. Hon var på riktigt. Hon missade inte en festival och hon var ärligt glad över den. Och Arne Persson, på orkesterföreningen, han kunde entusiasmera.

– Överhuvudtaget är det på bruksorterna det händer, det är där det finns ett rikt amatörmusikerliv, säger Mats. Men om politikerna drar upp en infrastruktur för kulturen – så sköter konstnärerna resten.

– Politik är att vilja mer, säger Tobias.

Själva har de redan börjat fundera på sommarens kammarmusikfestival. De prisar kammarmusikföreningen utan vilkens uppmuntran – ”det här är den bästa festivalen hittills!” – de inte kände samma glädje inför uppgiften.

Så går vi in i Staffan Schejas rum – minsann! – på KMH och Anders sätter sig vid flygeln och Tobias blåser sin tvärflöjt och det är så där rysligt vackert. Francis Poulenc får jag veta, Sonata for flute & piano.

– Ryktet om musikens död är betydligt överdrivet, ler Mats efteråt.

Hur känns det med kulturpriset då, undrar jag.

– Det känns som en fantastisk uppskattning av det arbete som vi gjort i så många år, säger Tobias.

Fotnot: Se och hör Tobias och Mats spela live på www.gd.se!

Mer läsning

Annons