Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beginer - medeltida feminism

/

Annons

I Norrköpings kommunala flickskola lärde vi oss på 1940-50-talen att knyppla spetsar. Det var Vadstenaknyppling, ett textilt kulturarv från nunnorna i heliga Birgittas kloster.

Spetsknypplandet var en vanlig och värderad medeltida verksamhet i klostren i Europa och skedde ofta i kyrkans tjänst. Man har trott att tekniken togs till Vadstena av de soldater med familjer som under 1600-talet inkvarterades i stadens ”krigsmanshus” efter att ha lärt detta hantverk på kontinenten. Ingemar Lindaräng, som är doktor i historia, lanserar en annan – och i mitt tycke trovärdigare – teori: knypplingskonsten togs till staden vid Vättern av de beginer som hade en nära relation till Birgittasystrarna.

Jag skrev om beginerna i GD 14 december 2009 – fromma kvinnor som levde tillsammans i klosterliknande förhållanden men utan klosterlöften och med större rörelsefrihet, och som i många fall ägnade sig åt sjukvård och vad vi idag skulle kalla socialvård. Men då hade jag bara snuddat vid fenomenet.

Heliga Birgitta hade en biktfar och andlig rådgivare, magister Mathias, som var en av dåtidens främsta teologer i Europa. Han var född omkring 1280, verksam i Linköping och väl förtrogen med den beginrörelse som växt fram på kontinenten. I Lindarängs ”Beginerna, en medeltida och nutida kvinnorörelse” (Föreningen Gamla Vadstena 2009) ges en bredare och mer komplex bild.

Många män dog under medeltiden i krig. Textilindustrin växte i västeuropeiska städer – exempelvis flandriskt kläde var en stor exportartikel- och drog till sig kvinnlig arbetskraft från landsbygden. Celibatets genomförande under 1100- och 1200-talen tvingade de gifta prästerna att lämna sina familjer och minskade antalet möjliga äktenskapspartners för unga kvinnor. De etablerade kvinnoklostren var kostsamma att träda in i och därför ingen självklar lösning för fromma kvinnor. Och för många kvinnor var det traditionella livsvalet – att giftas bort i yngre tonåren, föda barn under riskabla omständigheter, vara instängd i hemmet och styras av maken – inte så attraktivt. Beginerna erbjöd ett alternativ, men ett som utmanade de manliga hierarkierna.

Birgittas hem under mer än 30 år, Ulvåsa, låg två mil från Skänninge. Birgitta hade god kontakt med de kvinnliga dominikanerna i denna stad och var släkt med grundaren av deras konvent, Ingrid. Även via Skänninges manliga och kvinnliga dominikaner bör hon ha hört om beginerna, som fanns i tusental i städerna i västra Europa och längs tyska östersjökusten. Exempelvis fanns på 1300-talet enbart i staden Strasbourg vid fransktyska gränsen 85 beginhus.

Ungefär 35-årig blev Birgitta ”magistra”, informator, åt den unga drottning Blanka av Namur, gift med Magnus Eriksson. Blanka kom från en förnäm släkt i Vallonien, och Namur var en viktig ort för beginer; de var verksamma där från 1200-talets mitt till slutet av 1500-talet. Blanka och Birgitta kan inte ha undgått att prata med varandra om beginer.

Senare vallfärdade Birgitta med sin man Ulf till Santiago di Compostela i Spanien. Ulf blev sjuk på hemvägen och vårdades under en tid i staden Arras i norra Frankrike, innan de kunde fortsätta norrut. Där fanns tio beginerkonvent, varav flera var inriktade på sjukvård; med stor sannolikhet hamnade Ulf i beginernas händer. Och just i den staden fick Birgitta en av sina uppenbarelser, med beskedet att Gud hade en särskild plan för henne.

Mycket tyder alltså på att Birgitta var bekant med beginerrörelsen och att hon kan ha inspirerats av den att se kvinnors möjligheter till inflytande i kyrkan och samhället. Tidigt i Vadstena klosters historia organiserades ett beginerhus i anslutning till klostret, och det kan mycket väl ha skett med Birgittas goda vilja. Och birgittasystrarna stöttade beginerna – ända inpå 1500-talet finns en uppgift om att beginerna ”mottog dagligen föda från klostret”.

Birgittas kloster var av traditionell, sluten typ, inget åt beginhållet. Men det var unikt såtillvida att det var ett dubbelkloster, med män och kvinnor i skilda hus. Männen skulle sköta den andliga vården och de praktiska bestyren med klostrets gods och gårdar. Men med en kvinnlig chef! Abbedissan styrde över både bröder och systrar.

Det var här som skon klämde. Det uppstod en konflikt som varade över sekler. Män var inte vana och inte särskilt villiga att underordna sig en kvinna. Och beginer, ”denna sekt, en verklig smittohärd som fördömts i kanonisk rätt”, var en mellankategori som inte stämde med den katolska kyrkans syn på kvinnors roller. Birgitta utmanade, i vad som sågs som högmod och villfarelse, hon var för radikal. Vid ett kyrkligt möte i Konstanz i södra Tyskland 1415 försökte den ansedda teologen Jean Gerson till och med få Birgittas helgonförklaring 1391 upphävd. Han lyckades dock inte.

Samma typ av motstånd mötte beginerna i Vadstena. Ärkebiskopen Jöns Gerdeksson förbjöd år 1412 Vadstena kloster att understödja beginerna, som enligt honom ägnade sig åt sysslolöshet, nattlig dryckenskap och tiggeri. Och klostrets första abbedissa, heliga Birgittas dotterdotter Ingegerd Knutsdotter, avsattes på initiativ av klosterbröderna.

Tiggeri och allmosor, motsvarigheten till dagens sponsring, var vedertaget bland munkordnar som franciskaner och dominikaner. Bakom motsättningarna mellan brödra- och systrakonventen och bakom munkarnas svartmålning av beginer låg ren och skär maktkamp. Birgittinerbröderna hävdade bland annat att de behövde beginernas hus och mark för en utvidgning av sitt kloster, och med tiden lyckades de med detta. Lindaräng spekulerar i om det egentligen var en förevändning för att bli av med beginerna.

Beginer fanns dock i Vadstena i mer än ett sekel, från 1388 till 1506. Och det kan vara därför som tonårsflickor i Östergötland hade knyppling på skolschemat i mitten av 1900-talet. Själv kan jag den konsten än, fast det var 50-60 år sedan jag utövade den. Spetsarna är vackra, men mitt behov av dem är obefintligt.

Och nya beginerkollektiv, anpassade till en ny tid, har växt fram i Europa från 1980-talet; 2009 fanns de i 32 tyska städer, men även i Österrike och Schweiz. En del har religiös inriktning, en del är sekulära. De kan ha en tydlig feministisk inriktning eller mer fungera som kulturella knutpunkter. I en del är män välkomna i gemenskapen, dock inte som stadigboende.

Barbro Sollbe

Annons