Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Biblioteket och kärleken

/

I veckan invigdes det nya biblioteket i Österfärnebo.

En av invigningstalarna var kulturhistorikern Tord Andersson, som i dag är verksam som lärare på PRO:s folkhögskola i Gysinge.

Här är hans tal, i något förkortad form.

Annons

Jag kommer ihåg att fröken Elin och fröken Kerstin och fröken Hilda och magister Andreas och magister Klas-Erik i klassrummet på lördagarna med nyckel låste upp träskåpet som det stod Skolbibliotek på.

Jag kommer ihåg lukten som strömmade ut genom dörrarna, såg de röda Saga-ryggarna och att vi fick låna böcker över helgledigheten. I mitt fall någon ungdomsbok och böcker om länder.

Jag kommer ihåg att vintrarna på den här tiden bestod av en lång rad fettisdagar med fläsk och bruna bönor och fettisdagsbullar med varm mjölk och senare på kvällen ett biblioteksbesök en trappa upp, en knarrande trappa upp, i Kommunalrummet framme i kyrkbyn, ingång från stora landsvägen.

Jag kommer ihåg töslask och gulaktiga gatlyktor och att bibliotekarien Hjalmar Eriksson satt vid sitt bord, ibland någon ur vaktmästarfamiljen Hedberg.

Jag kommer ihåg att jag sökte i hyllorna och fann någon läsbok som vi i familjen kallade påhittade böcker och för det mesta något geografiskt och ibland en kombination typ Stina och Anders reser till USA. Vad jag lånat tillsammans med far eller mor har jag i efterhand kunnat spåra i kommunarkivet där liggarna förvaras. Var tredje tisdag ser det ut som vi lånade hem en bunt böcker. Vad de läste, mina föräldrar, jag minns ju bara att jag läste.

Jag kommer ihåg att det luktade svagt av cigarr från kantor Hjalmar och av böckerna.

Jag kommer ihåg att han ibland, kanske en gång per år, försynt kom förbi hyllan där jag stod, och visade en nyinkommen bok, för det mesta något svårare och vuxnare verkade den som och något jag inte sett och nog inte, nej definitivt inte hade lånat.

Jag kommer ihåg att jag en gång blev litet förskräckt inför PC Jersilds ”Grisjakten”, tog hem den eftersom han sade så eller i vart fall menade så. Och så hamnade jag vid de vuxnas skönlitteratur. Vinterkvällarna växte.

Biblioteksberättelsen startar 1861 när Öster-Fernebo Sockenbibliotek öppnar i form av ett skåp i skolsalen, utlåning efter gudstjänsten på söndagar, en bok i sänder. Religiös litteratur, uppbyggliga skrifter, nyttigheter som Läsning för folket i tummade band.

För 150 år sedan, 1861, när kolmileröken låg tät över fäbodskogarna, det brann i Gysinges och Grönsinkas järnhyttor och smiddes vid Gysingeforsen och Oppsjön, när första järnvägen kommit, den mellan Gefle och Falun, seglen fladdrade tätt i Gefles hamn, en av Sveriges största, det glimmade redan av julgranar på herrgårdarna, nöden var synlig i backstugor, stadsgränder, Amerika hägrade, ståndsriksdagen försvann för ett annat samhälle, vid Sandviken kunde vid anblicken av jordkulor och kanalbygge inte anas vad som komma skulle, i de gamla kyrksocknarna frodades konservatism och nymodigheter, ängsskötsel, forhästar och bergsbruk, laga skiften, handelsbodar och folkskola. Väggskåpet i det nybyggda skolhuset framme vid kyrkan inrymde framtid.

Kanske hade herrgårdsbiblioteket uppe på Åsberg lånat ut något läsbart på Schönbergs tid? Läste prästen sina handböcker om tegeltak och kosjukdomar, de finns i kyrkans arkiv, eller hade han dem till utlåning?

Sockenbiblioteket anlade filialer i Gysinge och Ängsnäs. Lärarna hanterade ambulerande skolbibliotek. Kommunbiblioteket flyttade 1955 en trappa upp, en knarrande trappa upp ovanpå skolsalen som blev kommunalsal där fullmäktige sammanträdde. Därefter, nu är det 1970-tal och en ny kommun, flyttas biblioteket som en av huvudbibliotekets filialer till mejeriet med läsrum och sagostunder nere i ostlagret.

Låntagarna nås av bokbuss eller av Ernst Eriksson och hans familj som far runt med böcker. Femton fantastiska år följde vid sekelskiftet i den gamla vackra komministergården, som hyst så många lärdomsgiganter och suputar och orosmörtar av andliga ståndet och ibland i samma person. 150 år senare, 2011, är biblioteket tillbaka i Kyrkskolan.

Jag kommer ihåg att jag förundrades över att böckerna i Sandviken inte doftade cigarr. Biblioteket på Högre Allmänna Läroverket och stadsbiblioteket vid Baldersplan blev underbara oaser i ändlösa väntstunder på bussarna hem. Här fanns ändå mera att upptäcka, geografi och historia och årsböcker, till och med tidningar och tidskrifter. Att de vackraste i klassen inte gick dit har jag inte fattat förrän senare.

Jag kommer ihåg att jag efterhand upptäckte skönlitteraturen. En sådan dag var det när det regnade och vi i skolan läste Stig Dagermans ”Att döda ett barn” och jag insåg att denne författare hade samma antal bokstäver till förfogande som en sammanställare av geografiska tabellverk.

Jag kommer ihåg att jag efterhand upptäckt bibliotek litet varstans, rentav samlat på dem vid resor: Gävle förstås och Hudiksvall och Horndal och Älgered och Avesta, Universitetsbiblioteket i Helsingfors och Carolina Rediviva i Uppsala och Dialekt- och folkminnesarkivets bibliotek och Västerås Stifts- och Landsbibliotek och det i Rethymnon på Kreta och Stromness på Orkneyöarna, som ett skafferi eller apotek för hemlösa. Att bara besöka ett bibliotek emellanåt, som vid en stadsresa till Sandviken hinna med en herrekipering, ett konditori och så en sväng in på folkbiblioteket. Att bo i en kommun med kulturell anständighet.

Biblioteksberättelsen innehåller också alla de bibliotek som vi dag bara kan ana med stolthet och glädje och aldrig fått besöka, än mindre nyttja och låna ur. Folkrörelsernas bibliotek, små bokhyllor i lokaler, kyrkor och i hem, är i sin rörande enkelhet något av det mest storslagna i demokratins historia.

Jag kan ibland drömma om skogs- och flottningsarbetarnas ABF-bibliotek i Stålbo och Ängsnäs som troligen hade en hel del kommunistisk litteratur. Nykterhetsvännerna i Stålborgen hade sina läsande eldsjälar i Studietemplet Stålbo framtid. Bonderörelsen med sina vackra röda och blå band med SLS:s emblem på, Svenska Landsbygdens Studieförbund. Under halva 1900-talet höll de i norra och västra sockendelen sina båda bibliotek öppna dagligen året och kanske dygnet runt. Greta och Gösta Cederstrand i Fors har berättat att när de ibland kom in från ladugården satt folk vid köksbordet och letade efter något läsbart. På vaxduken skrevs också lånen in i liggaren, Sven Edvin Salje och Kerstin Hed, medborgarböcker, skrifter om dikning och vävning.

Blåbandisterna underhöll också två bibliotek, logen Gott Hopp ett i nykterhetslokalen Gåvan, ungdomsklubben Skogsblomman i Berrek ett eget i sin by. Kvar i missionshuset på Mattön står en hylla böcker, hos Rosenborgen i Templarlokalen i Bastfallet kan man fortfarande låna och läsa. Baptistkyrkans bibliotek står också kvar, det i Salem eller Kapellet som vi också sagt.

Nu minns jag ju att jag faktiskt har lånat i ett äkta folkrörelsebibliotek och det för bara för ett halvår sedan. Jag behövde hastigt tillgång till Vilhelm Mobergs ”Sänkt sedebetyg” och fann den ingenstans, hade inte tid att resa iväg. Vilket inom parantes går fortare än att företa arkeologisk utgrävning hemma. Så slog det mig, jag ringde till 88-åriga Birgit Lundqvist. Raskt hoppade hon in i min bil, låste upp baptistkyrkan, hjälpte mig att söka i böckerna bakom bastanta glasdörrar. Böckerna stod inte alfabetiskt utan i accessionsordning, som de inköpts, till slut fann vi den slitna volymen i en typisk Folket i Bild-utgåva från mitt eget födelseår. Vi omfamnade varandra, överväldigade och rörda över fyndet och kraften i ett folkrörelsebibliotek i en samlingslokal i Ås i Österfärnebo i Sverige i världen. Med blyertspenna fick jag skriva in mig i lånejournalen och Birgit bläddrade till vad hon själv läst för 70 år sedan.

Jag kommer ihåg att jag drömde om att själv bli bibliotekarie, men just då, detta var 70-tal, flyttade utbildningen till Borås och dit var det för långt från Österfärnebo. Men jag har också insett med fasa att bibliotekarier inte får sitta och läsa på arbetstid utan måste ordna och ställa. Och då är det ju ingen vits.

Jag kommer ihåg att jag många gånger under åren anförtrotts förmånen att få delta i samtal med författare på Sandvikens folkbibliotek. Och att själv i mörka vinternätter bila miltals efter att i ett upplyst bibliotek någonstans hört en Lars Gustafsson eller en Monica Fagerholm är en njutning i högre skolan, en påfyllning som bara behöver en pappmugg varmt kaffe på en mack för att bli fulländad

Jag kommer ihåg att jag i alla fall varit i närheten av yrket ett år i Horndal som biträdande skolbibliotekarie, upptäckt nya sorters ungdomsböcker och insett vad folk lånar och inte lånar och hur viktigt det är med skyltningen och ordningen och under en vecka plockat ner alla – många tusen! – böcker och våttorkat hyllorna och sedan ställt dem tillbaka.

Jag kommer ihåg att ett värre uppdrag var att stämpla utrangerade böcker med Makulerat till julskyltningsförsäljningen, att jag också köpte en hel del för att bespara återvinningen i Avesta kommun tunga lyft.

Jag kommer ihåg att sådant här kan kallas för bokmani, bibliofili eller ändå värre och tyvärr diagnosticerat som biblioholic som den engelska termen lyder. Men nog är det väl kärlek?

Biblioteksberättelsen avbryts inte, varken av brand, diktaturer, snåla eller okunniga förtroendevalda, de som svärmar för ny teknik och nya medier, inte heller av dem som aldrig besöker biblioteket.

Förr eller senare ser vi biblioteket och går in där.

Tord Andersson

Mer läsning

Annons