Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilderna fick Tunström att dikta

/
  • Under de år han studerade på Konstfack sommarjobbade fotografen Mikael Andersson på en barnkoloni i Dalarna. Bilderna han tog där skickade han till författaren Göran Tunström, som skrev ett antal dikter till fotografierna.

Mikael Anderssons bilder av kollobarn i Dalarna inspirerade Göran Tunström. Nu, 25 år senare, ges boken ”Barnmark” ut. Tillsammans blir dikt och bild en stark berättelse om barndomens somrar.

Annons

”Vad återstår av ens barndoms somrar, som likt svalor i blå luft kastade sig förbi och försvann?”, frågar sig Göran Tunström i inledningen till fotografen Mikael Anderssons fotobok ”Barnmark”.

Texten, liksom de 18 dikterna som också ackompanjerar de svartvita bilderna, skrevs på 1980-talet. Först nu publiceras de, trots att intresset för Göran Tunström varit stort även åren efter hans död.

Bilderna är tagna under några år på 1980-talet, då Mikael Andersson studerade på Konstfack och sommarjobbade på en barnkoloni i Dalarna.

Han valde ut ett antal av de många hundra fotografierna, och kontaktade Göran Tunström.

– Jag hade precis läst ”Prästungen”, Göran Tunströms barndomsskildring, och tyckte att hans sätt att skriva passade väldigt bra till mina bilder.

Göran Tunström ville se bilderna innan han bestämde sig och fick ett paket på posten.

Han tyckte om det han såg och Mikael Andersson fick ett förord och arton dikter tillbaka. Trots att flera förlag var intresserade redan då är det först nu boken blivit verklighet.

Tillfälligheter gjorde att projektet lades på is och bilderna blev liggande. När Mikael Andersson förra året arbetade med att digitaliserade hela sitt arkiv hittade han nya bilder och materialet fick nytt liv.

Det bilder och text har gemensamt är det fångade ögonblicket, sett ur barnets ögon. Det handlar om barndomens somrar, åren mellan barndom och vuxenliv, när tonåren står för dörren: ”Den dagen fick allting plats: Födelsedag med smultron på, fast jag minns inte vems, ett munspel i gräset vid ladan och Bettans hamster som dog så telefonen blev blöt när hon grät”, skriver Tunström.

– Det mesta är fångat i rörelse. Inget är arrangerat, inte ens porträtten. Men det var inte så komplicerat, jag försökte bara fånga det jag såg.

Elin Viksten/TT Spektra

Mer läsning

Annons