Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blanche Thebom – en operadiva av stål

/

Blanche Thebom var så gnistrande vacker att recensenterna glömde att lyssna. Hon hyllades för sin mångsidighet och fantastiska röst.

Hon berättade ofta och gärna om sina svenska rötter.

I amerikanska tidningars minnesspalter nämns alltid hennes svenska föräldrar.

Att det var Sandviken de utvandrat från verkar ha fallit i glömska.

Annons

Sagan om Blanche börjar i Sandviken 1883, när Carl-Gustav Thebom gifter sig med Carolina Elisabeth Lindgren. Carl-Gustav arbetar som tråddragare på Sandvikens Jernverk AB och spelar folkmusik på fritiden. Carolina Elisabeth, som är Dal-Britas barnbarn, tycker om att sjunga. Paret utvandrar till USA 1894. Blanche föds 1915 som familjens tredje barn och enda dotter.

Under uppväxten sjunger Blanche i en kyrkokör och tränar balett. Som nittonårig sekreterare drömmer hon om att sjunga på en stor scen. Drömmen verkar avlägsen tills hon reser till Sverige 1938, tillsammans med föräldrarna. På väg över Atlanten sjunger hon i en fartygskonsert. I publiken finns pianisten Kosti Vehanen, som blir imponerad av hennes talang och erbjuder sig att ordna med sånglärare.

När hon kommer tillbaka till USA, börjar Blanche ta lektioner för flera framgångsrika operalärare. Snart kommer hon i kontakt med agenten Sol Hurok, som hjälper henne att ordna uppträdanden och recitationer under 1940-talets början.

Blanches första riktigt stora konsert sker i samarbete med Philadelphia Orchestra den sjunde november 1941. I publiken sitter Carl-Gustav och Carolina Elisabeth. De får se Blanche ropas in för applådtack ett dussin gånger.

Efter konserten fångas hon upp av en journalist från tidningen Reading Eagle, som undrar hur det känns.

– Jag är hemskt uppspelt och glad! Det är ju nästan otroligt. Nej, jag var inte nervös – inte så mycket i alla fall. Publiken var underbar.

Journalisten frågar om hennes bakgrund och hur hon blev upptäckt. Blanche tar tillfället i akt och inordna sig i en amerikansk dröm. Hon berättar inte om kören och baletten, utan påstår att hon aldrig tagit musiklektioner innan mötet med Vehanen. Dessutom får hon det att verka som att hon var nitton år 1938, fast hon egentligen var 22. Skillnaden kan verka marginell, men de tre åren försvinner i samband med hennes utbildning. Mer talang och mindre skolning gör en bättre dröm, och Blanche berättelse får journalisten att gå fullständigt i spinn.

Under åren som följer sjunger hon i allt större sammanhang, turnerar i hela USA och medverkar filmen ”Irish Eyes are smiling”. 1944 får hon en anställning på världsscenen the Metropolitan Opera i New York.

Under våren 1950 är Blanche gästartist på Kungliga Operan i Stockholm. Hon spelar Delila så bra att Set Svanholm, blivande operachef, i jämförelse framstår som en kraftlös Simson. Det är ingen som klandrar Blanche för det: i recensioner från Luleå i norr till Eslöv i söder hyllas hon för sin skicklighet och makalösa skönhet. Men Blanche har fler planer för Sverigebesöket.

Klockan åtta på kvällen, den 25 maj 1950, intar hon äntligen den lilla scenen på Valhalla i Sandviken. Hon bär en djupt urringad tomatfärgad klänning, gnistrande smycken och en vacker kam nedstucken i det ymniga håret. Framträdandet innehåller bland annat ”Jänta å jag” och ”Solveigs sang” från Peer Gynt, och är så bra att Arbetarbladets recensent Baltzar Bäckström konstaterar att ”superlativ inte räcker till”.

Efter uppträdandet samlas alla närvarande för att dricka te. Där finns vänner till Carl-Gustav och Carolina Elisabeth, samt andra prominenta sandvikare. Blanche får en målning föreställande mormorsmor Dal-Britas stuga Lustigknopp, samt en släktbok som sträcker sig ända tillbaka till 1400-talet. Sandvikenflickorna underhåller med sång och Blanche är påtagligt rörd.

– Det är synd att pappa och mamma inte är med, konstaterar hon.

Under våren i Sverige hinner Blanche också med att charma Furuviksborna med svenska visor. På Kungliga Operan spelar hon, förutom Delila, sin paradroll Brangäne i ”Tristan och Isolde”. Hon charmar Sverige så till den milda grad, att hon vid nästa gästspel 1956 tilldelas Vasaorden, som första kvinnliga utländska artist.

Anställningen vid The Metropolitan Opera varar i 23 år och skapar möjligheter för Blanche att genomföra flera turnéer och resor. Bland annat turnerar hon i Sydamerika under anda världskriget, i ett program som president Eisenhower skapar.

1957 gör hon succé i Moskva, när hon blir den första amerikanska artisten någonsin att sjunga på Bolshoi Opera. Hon kan sjunga på tyska, franska, italienska och engelska. Vid mindre konserter drar hon sig inte för att riva av några visor på svenska. Blanche är berömd för sin mångsidighet som både skådespelare och sångerska och gör Wagnerska hjältinnor lika bra som komiska roller. När hon spelar skäggiga damen, Baba the Turk, kommer det två meter långa håret väl till pass: det går att fläta under hakan. Till och med i skägg är hon gnistrande vacker.

Efter sångkarriärens slut 1967 blir Blanche en riktig mångsysslare. Först försöker hon blåsa liv i Atlantas operascen. När det visar sig fruktlöst börjar hon i stället arbeta med turnerande utomhusopera. Hon skapar en marionettopera för barn, som blir mycket populär. Hon arbetar som sånglärare vid flera universitet och bedömer provsjungningar för Metropolitan Opera.

1980 börjar hon undervisa vid San Francisco State University. Där grundar hon, tillsammans med kollegan Elizabeth Appling, Opera Arts Training Program. Programmet genomförs tre veckor varje sommar och riktar sig till flickor mellan tio och sjutton år. Syftet är att förbereda eleverna för den hårda operabranschen. Programmet möter skarp kritik i operakretsar. Blanche anses vara för hård: det finns en oro för att kravens ska förstöra de unga rösterna och att flickorna ska skrämmas till att ge upp. 2001 intervjuas den nu åttiosexåriga blanche av San Francisco Chronicle, och lägger fram sin ståndpunkt:

– Opera passar inte alla. Det är en mycket specifik och krävande karriär som fordrar järnvilja och en otroligt stark moralisk disciplin.

Resultaten är också svar på kritiken. Flera av programmets deltagare blir framgångsrika sångerskor.

Blanche hyste en enorm kärlek till sin konstform. Hon var gift under några år vid slutet av femtiotalet, men äktenskapet verkar för henne ha varit en obetydlig detalj. Fram till 87 års ålder var hon en maktfigur i den amerikanska operavärlden.

Järnvilja hade hon in i det sista.

Hon dog den 23 mars 2010, 94 år gammal.

Mer läsning

Annons