Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bobby Bare och jag

/

En Trocadero. En autograf. En tid som aldrig kommer tillbaka.

Författaren Bernt-Olov Andersson berättar om ett ­möte med en westernhjälte – då och nyss.

Annons

Det är nu över 47 år sedan jag senast träffade den legendariske countrysångaren Bobby Bare. Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess, konstaterade vi båda när vi skakade hand under årets Countryfestival i Furuvik.

Året var 1964. Jag var sexton år och gick på järnverkets industriskola. Jag och min kompis ”Lunkan”, salig i åminnelse, var normalt fanatiska popmusik-fans. Han dyrkade The Rollings Stones och jag dyrkade The Beach Boys. Lunkan hasade sig så småningom fram i idolernas fotspår och gick ner sig i drogträsket. Kvicksanden släppte aldrig riktigt sitt grepp om honom och han drogs ner i djupet alldeles för tidigt. Det fanns vissa drag av Keith Richard, sista gången jag såg honom i livet.

Under några intensiva vårmånader 1964 fördjupade vi oss aspergerlikt i den amerikanska folkmusiken: ”Back to the roots.” Vi beställde singlar direkt från en liten skivaffär i Tulsa, Oklahoma: ”Bills T Record Shop”. På våra transistorgrammofoner spelade vi ”Ring of fire” med Jonny Cash, ”San Angelo” med Marty Robbins och förstås: ”Detroit City” med Bobby Bare.

När jag berättade för min mor att några Nashville Stars skulle göra en Europaturné som innefattade Sverige, och att Lunkan och jag tagit ledigt från skolan och ville resa till Stockholm och se dem, så skrek hon: ”Aldrig i livet!” Min far bemödade sig inte ens att svara på en så dum fråga.

Jag reste ändå. Lunkan och jag bodde på hotell i tre dagar och levde hela tiden på läskedrycken Trocadero och påsar av mandelkubb som vi köpte i en liten butik bredvid ett Grand hotell på Drottninggatan, som varken var ”grand” eller så mycket till hotell. Portieren tog hand om oss. Han var en vänlig man med uniform. Han såg att vi var bortkomna lantisar. Det var inte så svårt att se. Hemma i Sandviken irrade min mor omkring och sökte oroligt efter sin försvunne son.

Jag minns att vi satt högt uppe under taket i Stockholms konserthus. Två sextonåringar omgivna av betydligt mognare publik. Nashville-stjärnorna äntrade scenen en efter en: gitarrlegenden Chet Atkins, Jim Reeves uppbackad av Anita Kerr singers och slutligen vår egen westernhjälte: Bobby Bare.
Jag minns att han skämtade med publiken och sjöng både Detroit City och 500 miles för oss lantisar. Det här skulle bli någonting att berätta för kompisarna vid industriskolan i Sandviken.

Efter framträdandet vandrade Lunkan och jag till sceningången och efter en kort stund kom Nashville-stjärnorna ut i den mörka gränden bakom Stockholms konserthus. Jag fick en autograf av Bobby Bare, men av någon anledning så tappade jag bort den.

Det var just detta jag berättade för Bobby när jag träffade honom 47 år senare vid countryfestivalen i Furuvik. Han log och gav mig en ny autograf i stället för den gamla. Jag insåg att det hade blivit några namnteckningar och kamratliga ryggdunkningar under alla dessa år. ”I remember that show in sixtifour. Jim Reeves died a few months later. It was a very long time ago, my friend”, sa Bobby Bare med sin djupa röst. Och jag kunde inte annat än att hålla med honom.


Bernt-Olov Andersson

Mer läsning

Annons