Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å, så stimulerad – ända ned i hårrötterna!

/

Annons

”Jag  ber om er förståelse för om jag idag kommer att vara ännu luddigare än vanligt. Jag har influensa och mår inte så bra, vilket är förargligt: det skulle ge mig dåligt samvete om jag lät er komma hit och sedan i sista ögonblicket meddelade att ni måste gå igen. Så jag kommer att prata så gott jag kan, men ber på förhand om ursäkt både för kvaliteten och kvantiteten.” (Föreläsning den 8 februari 1978.)

Som om han, en av 1900-talets verkliga intellektuella giganter, någonsin hade något att be om ursäkt för…

Å, vad man önskar att man hade fått vara med! Suttit som en av åhörarna – ”student” kallas man inte på Collège de France, det finns ju inget kunskapsmaterial som skall inhämtas och ”tenteras” - i den sprängfyllda salen. Där alltså ingen kunskapsprövning, examination, äger rum. Därför inga betyg eller ”utbildningsbevis” som delas ut. En gynnsam situation för lärande, i ordets bästa mening.

Det enda som krävdes av de frivilligt – Foucault understryker denna frivillighet när han talar till åhörarna - närvarande var väl full koncentration. Efter att professorn i Tankesystemens historia i sista stund stormat in och i hög fart börjat läsa upp sina anteckningar, redogöra för pågående eller kommande bokprojekt. Utan att försöka lätta upp stämningen eller plocka lättköpta poänger.

Som ”pedagog”, med dagens ytliga och instrumentella mått mätt, skulle han väl förmodligen anses oduglig och skickas på en av dessa fåniga pedagogikkurser som förytligar lärosätena. Om han ens skulle kunna få en tjänst, han skulle väl snarast betraktas som överkvalificerad eller för teoretisk och oanvändbar…

22 timmars undervisningsskyldighet per år, det var allt, hade Foucault. Dessa avverkade han från januari till mars, ett föreläsningstillfälle per vecka. Enda kravet var att varje år presentera en ny idé, något han brann för, ingen gammal skåpmat. Och föreläsningarna var alltså offentliga, vem som helst kunde bevista dem. Det gäller för övrigt alla föreläsningar vid Collège de France.

Jag skulle kunna offra min ena arm för att få en tjänst vid det beryktade kollegiet i Paris, ljusår från den antiintellektuella, huvudet förstummande verksamhet – med betonandet av kortsiktig nytta och praktisk tillämpbarhet – i vilken jag dagligdags vistas. Och där diverse ledningspersoner och studierektorer hela tiden klåfingrigt skall lägga sig i vad jag ska undervisa om och hur, när jag som ärrad silverrygg naturligtvis vet det bäst själv.

Föreläsningsanteckningarna, transkriberade från bandspelare av märket anno dazumal, detta är den andra volymen på svenska, är mycket sympatiska till sin karaktär: Foucault är aldrig tvärsäker och kategorisk. Han reserverar sig, prövar, släpper tanken fri och låter den sväva – men bevakar vart den tar vägen. Han bjuder in auditoriet med sina medvetet oavslutade formuleringar, uppmanar till att tänka vidare. Föreläsningarna är mer briljanta uppslag och utkast än färdiga produkter. Han är ödmjuk, odogmatisk – en genuin intellektuell.

Han jämför sin undersökningsmetod med en krabbas sätt att röra sig: sidledes. Och han bekänner sin kärlek till labyrinten som metafor för det vetenskapliga arbetet: överblick och raka spår saknas, olika riktningar att ta ut är möjliga. Hans föreläsningar, om än byggande på tättskrivna anteckningar och väl förberedda, blir därför ett svindlande tankeäventyr.

Temana är valda för att blottlägga den moderna tiden, vad som enligt Foucault kännetecknar den: makt, disciplin, normalisering, underkastelse och härskartekniker. Alltid i ett historiskt perspektiv, Foucault drar i långa, slingrande trådar. Lärdomen är stor, de latinska citaten ymniga.

Och man lutar sig tillbaka, läser och bara njuter. Stimulerad ända ned i hårrötterna.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons