Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alfvén träffar rätt

/

Med sataniskt träffsäkerhet skildrar Inger Alfvén det moderna livets konsekvenser. ”Allt vi aldrig gjorde med varand­ra” är en av höstens allra bästa romaner, menar Crister ­Enander.

Annons

Går det längre ens att tänka sig en människa som inte är skadad av livet på ett eller annat sätt?

Samhällets krav, omgivningarnas förväntningar, ett ständigt stegrande tempo som kräver alltmer; själva livets värde som snart enbart mäts i framgång och yta, i pengar och obevekligt vissnande utseende – och människans till synes oinskränkta förmåga att avsiktligt eller av nonchalant obetänksamhet skada andra, tillfoga själsliga sår som aldrig sluts och därmed läks.

Barndomens bördor, föräldrars oförmåga att se och älska sina barn, den vuxna kärlekens smärta och svek, vänskap som vänds i fiendskap – människan riskerar att för alltid förbli människans varg i ett samhälle som uppmuntrar egoism och aktivt kväver omtanke, kärlek och mänsklighet.

Viktoria tycks ha allt, som det heter med en nog så talande eufemism. Nu rustas det dessutom till bröllop ute på släktgården Ramsättra i det allra vackraste av Sörmland. Hon är ännu ung, ska snart fylla tjugosju och är van vid att dra höga växlar på sitt utseende och alltid stå i centrum, bakom sig har hon en framgångsrik karriär som modell. Hon är vacker. Hon har pengar. Världen verkar le mot henne.

Hennes mamma Marianne är nybliven änka efter reklamgurun Perry. Hennes pappa bor kvar på den imposanta Ramsättra gård, alltmer skuldsatt och deprimerad och full av bitterhet över alla brustna illusioner. Och sin sambo Sonja, som han levt med i över femton år, behandlar han närmast som ett tjänstehjon.

Inger Alfvéns nya roman ”Allt vi aldrig gjorde med varandra” utspelas under ett dygn, på självaste midsommarafton, dagen då Viktoria ska gifta sig med den homosexuelle och stenrike Jonas.

”Jag gifter mig inte av kärlek”, säger Viktoria och det bildar nästan ett ödesmättat omkväde i Alfvéns roman. Det är ingen Midsommarnattsdröm, snarare en Midsommarnattsmardröm även om Shakespeares ande är närvarande och en vålnad rör sig genom romanen.

Viktorias frånvarande styvbroder Max – Perrys son – sitter inne för dråp. Vad som skett mellan de två styvsyskonen har präglat åtminstone Viktoria för all framtid. Hon längtar – trots allt – efter Max. Han har skapat en hålighet i hennes inre, ett tomrum som värker och plågar henne, som ständigt påminner henne om ett annat sätt att vara.

Nästan alla personerna i romanen, kanske Sonja – den mest plågade och utsatta – undantagen, lider av inre defekter och skador i sina känsloliv. De är på ett eller annat sätt stympade i själen. De är inte hela, utan de saknar alla något som hindrar dem från att leva sina liv på ett fullvärdigt sätt. Deformeringarna är inte enbart en fråga om individers grymhet eller obetänksamhet. De reflekterar ett samhälle styrt av sjuka och bisarra värderingar. Inger Alfvén skärskådar dem och gestaltar dess förödande konsekvenser.

Genom att skoningslöst skildra hur kärlekslöshet sargar och förstör, hur bristen skapar förstörda människor, blir Inger Alfvéns roman – paradoxalt nog – en hyllning till kärlekens inneboende kraft och nödvändighet.

Det är en roman som på djupet och med stor livsvisdom och insiktsfullhet ifrågasätter vårt sätt att leva och hur vi använder den korta tid som är vårt liv genom att åskådligt och gripande beskriva det moderna livets brister och moraliska halvmesyrer, dess fåfänga jakt efter en lycka som aldrig kan köpas för pengar eller vinnas med timliga framgångar.

”Allt vi aldrig gjorde med varandra” är en av de där sällsynt rika, gripande och avgörande romanerna som förmår vidga vyer och skänka nya insikter, som genom att skildra gestalternas innersta tankar och bevekelsegrunder, deras val och dess konsekvenser, tvingar läsaren till aktiv självrannsakan och till att ställa sig de avgörande och kritiska livsfrågorna.

Få svenska författare äger i dag samma skrämmande förmåga att med oförställd blick se ner i den mänskliga själens mörka djup som Inger Alfvén. Och ”Allt vi aldrig gjorde med varandra” växer ut och blir till en nästan sataniskt träffsäker samtidskildring som inte är av det ljusa slaget, även om den är skriven med ett varmt hjärta.

Detta är tveklöst en av bokhöstens stora svenska romaner.

Crister Enander

Mer läsning

Annons