Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alltid på plats!

/

Bo Holmström skriver för barnbarnen. Lilian Sjölund läser en bok som inte drar några som helst slutsatser – men brinner.

Annons

73 år har han hunnit bli, en av svensk televisions mest legendariska journalister. Här summerar han sina 50 år av nationella och internationella nyheter. Alltid på plats, har han rapporterat på sitt karaktäristiska sätt på ett lättbegriplig språk, ibland extremt komplicerade skeenden.

Boken har han inte skrivit för att analysera eller förklara varför vår värld blivit som den blivit utifrån revolutioner, bankrån eller månlandningar. Han drar egentligen inga som helst slutsatser.

Nej, det är nog som han säger i förordet; för att barnbarnen ska kunna se vilka fantastiska nyheter Bo Holmström varit med om.

Och vi andra kan sitta och vara nostalgiska och komma ihåg när tv pendlade mellan Norrmalmstorgsdramat och kungens dödsbädd, iranska revolutionen när den förhatliga shahen kastades ut och imamen skulle rädda landet, när Armstrong fällde sina bevingade ord på månen och Bo Holmström själv stod och skrek ”lägg ut” i direktsändning när det smällde i Stockholm. Det senare använder jag mig själv av rätt ofta, men då riktat till vår webbredaktion.

Unga journalister får ofta trötta blickar när gamla murvlar vältrar sig i stora nyhetshändelser och ofta framställer sina egna insatser som närmast heroiska.

Men det finns en del att lära: Ingen bild eller intervju är värd livet, bege dig aldrig till en plats om du inte vet hur du ska ta dig därifrån, bär aldrig vapen, akta dig för drogade soldater och se till att få hem materialet i tid.

För blivande krigskorrar alltså. Men händelsenyheterna kan vara nog så spännande och viktiga här hemma.

Och jag har arbetat så länge som nyhetschef att jag vet att rätt vad det är dyker det upp en ny Holmström, en sådan där igel till reporter som kastar sig ut där det händer, som brinner för att vara först med nyheten, få i alla fall några citat från medieskygga politiker, som skulle kunna häcka utanför ett hus i flera dygn, för att han eller hon vet, att någon gång måste de ju komma ut.

Och då är man först.

Mer läsning

Annons