Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ardelius episka avsked

/

Med ”Hippie blues” kom Lars Ardelius att ta avsked av liv och litteratur. Han gör det med en berättelse olik många av hans tidigare böcker, både romaner, noveller och den självbiografiska svit som upptog hans sista år.

Annons

Medan mycket annat i hans författarskap präglas av distinkt berättande är berättelsen i hans sista bok ett episkt flöde, utan fasta punkter och tydliga situationer.

Huvudperson är 21-åriga Nina som en dag bestämmer sig för att lämna Lund. Hennes far är fågelexpert vid universitetet och det är i hans anda hon ger sig ut på en lång resa. Hon följer fågelsträcken från Skåne till Östafrika, efter att först ha gjort ett nedslag i Danmark för att bli tatuerad. Tiden är tidigt 70-tal, kriget i Vietnam pågår, hippies är ungdomsmode.

Nina lämnar sin ständigt arbetande far och hans sambo efter skilsmässan från modern. Hennes ungdomsuppror, om det är ett sådant, är märkligt odramatiskt, även om föräldrarna upplever det som att dottern försvunnit. Med sig bär hon minnen hemifrån, på ett vis tycks hon aldrig lämna Lund och rummet hemma hos pappa. Men på den långa resan möter hon en brokig samling människor, en och annan av dem lockar med henne till nya resmål.

Till sist tröttnar hon och åker hem.

Mycket mer är det inte. Ardelius roman saknar varje form av dramatik och spänning. Den är likt en stillsamt flytande episk flod; här finns inga vattenfall, inga farligheter. Allt flyter på i stilla mak.

En del händer förstås men Ardelius tonar ned allt till stillsam prosa.

Det blir inte bara en smula tröttande utan på ett märkligt vis ointressant. Det är som läsare svårt att engagera sig i vad som händer Nina eller hennes känslomässigt starka relation till fadern.

Allt bara flyter fram, via diverse miljöer, i möten och ständigt ytliga samtal. Som bild av vardag är det utmärkt.

Men fungerar sämre som romanberättelse.

Här finns ingen överraskande tanke, inget som på något vis vare sig väcker liv i eller eftertanke hos läsaren. Det bara går vidare, drygt 300 sidor.

Förlaget marknadsför det hela som en bildningsroman vilket förefaller som ett något märkligt sätt att tolka begreppet.

Det är för all del välskrivet, Ardelius kunde sitt hantverk. Men det är svårt att tänka sig att hans sista roman kommer att räknas till de bestående litterära verken.

Den bara flyter förbi. Och innehåller egentligen inte mer än den sammanfattande baksidestexten.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons