Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arga ansikten och massor av detaljer

/

Less is more. Det borde vara en sanning för småbarnsböcker, tycker Linda Berglund och försöker sortera bland alla detaljer

Annons

Tvååringen har läsvana och Elsa Beskow är en av favoriterna. Inte för illustrationerna, utan för att texten är rytmisk. Därför anade jag att ”Tio vilda hästar” skulle gå hem. Det är en klassisk räknesaga där hästarna försvinner en efter en. Men det som lyfter hela boken till ”en gång till”-nivån är att det inte slutar där. För den ensamma hästen blir ledsen av att vara ensam och letar upp de andra igen.

Hästarna är individer med namn, färger och mönster. Detaljerna är många men inte påträngande. Vill jag som vuxen läsa in pedagogik går det också, när hästarna hjälps åt att leta eller bära kan alla kompisarna vara med. Vi läser den om och om igen.

Och just detaljerade illustrationer verkar vara det stora i barnboksvärlden just nu. ”Kubbes museum” kryllar av dem och som vuxen ryggar jag nästan tillbaka. Intrycket blir massivt.

Kubbe är en liten huggkubbe som samlar, på allt du kan tänka dig och lite till. Men en dag får de nya grenarna, kottarna, stenarna och saker som böjer sig inte plats i alla lådor. Vad ska Kubbe göra nu?

Uppslaget där Kubbe sorterat upp alla sina saker svindlar nästan för mig. Det är översållat med detaljer. Teckningarna är skarpa i kanterna, ser nästan grafiska ut. Det går inte att missta sig på vad de föreställer. Fast jag kan ju inte låta bli att undra över telefonen som Kubbe pratar med farmor i, en gammal med krullig sladd till luren. I dagens trådlösa, mobila samhälle känns den väldigt daterad.

Raka motsatsen till tydlighet finns i ”Sånt som är” där lilla Eli samlar på saker i världen. Arga ansikten och mycket svärta. Inte ens det leende som kategoriseras under saker som lyser är särskilt glatt. Det är lite suddigt och associationerna är långt i från självklara.

Varför ska ”soppa till en pappa” kategoriseras som något gammal som ska kastas? Eller varför är en fabrik ”gammal och hård”?

För en vuxen fungerar inte associationerna och berättelsen är lång. Texten om Eli som behöver alla dessa saker bygger på upprepningar och är tunn. Boken hade faktiskt fungerat bättre utan den.

”Kompisen blir ARG” hanterar detta med att leka flera. Ett bra ämne, som är så svårt. Kompisen blir arg när Räven och Dockan plötsligt är bästisar. När Räven säger att det inte går att leka tre vaknar argelden. Saker går sönder och det är inte förrän Krigargubben håller hårt i kompisen som argelden slocknar och vännerna säger förlåt.

Där kunde författaren ha satt punkt. I stället ska Kompisen och Krigargubben slåss på skoj, för annars blir gubben ledsen. Kompisen låter Krigargubben vinna fort, för då gör det inte ont.

Jag förstår inte. Varför uppmuntra slagsmål? Måste man slåss på lek för att vara en bra kompis?

Flera av böckerna skulle vinna på kortare texter. Det är ändå bilderna som barnen fastnar för.

Mer läsning

Annons