Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ärligt och rättframt – om tre år av vansinne

/

Det är märkligt. Med livet och politiken – och mycket annat också förstås. Men så här var det: GD:s nya kulturredaktör i höstas frågade om jag var intresserad av en bok om en utflippad typ som i sin ungdom hade Stalin som Gud...

Annons

Herregud, Stalin!

Men hon kände ju mig och visste ju i vilka märkliga miljöer jag en gång vistats i, för många, många år sen. I en turbulent tid, en vansinnig tid. Fast aldrig hade jag, tackochlov, haft Stalin som Gud... Men visst, ett intresse fanns där om hur vissa kunde knäfalla för just denne despot.

Ett intresse som växt. Inte för despoten. Utan för dem som knäföll.

Så jag läste Magnus Utviks bok och blev beklämd. Nädå, han knäföll inte längre för Stalin som han en gång gjort. Men han berättade, ärligt och rättframt, och möjligen lite för omständligt, om sitt liv under tre tonår i en kommunistisk sekt.

Tre år av vansinne. Tre år av att inte tänka själv, tre år av att trycka tillbaka all kritik. Tre år av att bli utsatt för förnedring när ”kamraterna” ville att han skulle idka ”självkritik”.

Hur kunde det ske? Varför tog det sådan tid innan författaren, som då måste ha varit en inte helt idiotisk ung man, eller kanske yngling, gav upp och sa adjö till denna idiotiska sekt?

Vad var han  rädd för?

Det är där vi är i dag. Jag läste en anmälan av boken i Svenskan av Mats Gellerfelt. Den är bra under rubriken ”skakande om politisk sekt”. Han tycker att boken ”borde läsas av alla unga människor som söker sig till olika sekter. Som varningsklocka”.

Bra sagt. Fast inte läser de unga den som en varningsklocka. De unga är som vi en gång var av den sorten som inte lyssnar på ”varningsklockor”.

Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Magnus Utvik är född 1964. 19 år yngre än jag. När han villar bort sig i den där sekten som hyllar Stalin är det på väg att bli, om det inte redan är, 80-tal.

80-tal! Det är ju alldeles nyss. Ingen lär sig någonting av det som var,.. Alla gör samma misstag om igen.

 Jag läste i Expressen hur en förvirrad skribent talar om ”den reaktionära våg som har dränkt Europa”. Inte är det så. På kultursidorna finns inga reaktionära och de unga går åt vänster, igen. Som de alltid gjort. De vill förändra världen. Rädda den. De kommer att bli besvikna.

Det är kris i världsekonomin, i alla fall i väst. Men få är förfärade. För (nästan) alla vet att alternativet är den Gud – Stalin – som Magnus Utvik en gång tillbad och som ingen vill ha tillbaka.

Björn Widegren

Mer läsning

Annons