Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åtråns oemotståndliga sug

/

Kan man komma närmare ett äktenskap än så här? Lina Erkelius läser Trude Marsteins roman om otro, samvete och svek.

Annons

Sommaren har börjat. Heidi, Vegard och deras tre döttrar ska åka till familjens stuga. Men Heidi tänker åka först nästa dag, hon måste göra klart ett bokslut. I själva verket ska hon träffa sin älskare, Mikkel.

Intrigen låter lika banal som alltid när man i några meningar ska sammanfatta en roman. Men det här är långt ifrån banalt. Trude Marstein borrar och bänder sig in i vartenda skrymsle i de äkta makarnas respektive psyke och skriver en roman om människans oändliga komplexitet och åtråns obevekliga makt.

Måste Heidi göra det? Ja. Hon måste.

En av de små döttrarna gråter, vill inte att mamma ska vara kvar hemma. Heidi: ”Jag håller ena handen om hennes lår, hennes huvud vilar mot mitt bröst, väldigt varmt och vått, mamma kan inte följa med, det är uteslutet, du behöver inte försöka gråta dig till det, för mamma ska ligga med en annan man så hon följer inte med, hon ska bli kåt och lycklig, hon kommer inte att göra avkall på det hur mycket du än gråter, kanske om du bröt benet, föll ner från eken och fick hjärnskakning.”

Otrohet. Bara ordet. Förbjudet, fult. Det är det som gör Heidi så kall och desperat, att det är förbjudet och fel. Att det måste hållas hemligt. Som ett missbruk. Ja, otrohet är lika fult som missbruk, lika legitimt att fördöma. Det tabubelagda får människor att skada varandra, att smussla och smyga. Det gör människor fula och elaka. Det är åtrån som driver Heidi mot Mikkel. Enbart den. Är det värt det? Riskera äktenskapet? Det kommer inget svar. Det finns inga självklara slutsatser att dra, ingen moralisk eller moralistisk undertext.

De berättar i vartannat kapitel, Hedi och Vegard, i jagform. Layouten kan kännas mastig, det förekommer inga indrag och inga repliktecken, vare sig talstreck eller citationstecken, utan replikerna är inbakade i den löpande texten. Det tar ett tag innan man vänjer sig. Är det här en replik eller en tanke? Svårt att avgöra ibland, och det gör också en ganska stor skillnad vad som är vad.

Vegard förstår, så småningom. Varför Heidi inte följde med till stugan. Han är ensam med döttrarna. De frågar: ”När kommer mamma?” Och så detta att bara fortsätta i tillvaron trots att man vet katastrofen, känner den i magen, vet trots att man ännu inte fått visshet. Hålla skenet uppe inför barnen.

Det finns ingenting som talar för att Heidi vill fortsätta träffa sin älskare, eller ens träffa honom en enda gång till. Det finns heller ingenting som talar för att hon har för avsikt att förändra någonting i relation till sin make. Och heller ingenting som talar för att hon vill skiljas. Men att välja bort just det här mötet med Mikkel? Aldrig.

Ingenting har förändrats, Vegard förändras inte, ingenting förändras. Det är bara mina förväntningar som förändras, säger Heidi. De blir lägre, men samtidigt står jag ut med mindre och mindre.

Ord som ”äganderätt”, ”plikt”, ”skuld som socialt arv” kommer för mig, Jag vet inte vad jag ska göra av orden, men jag tänker på hur vi har det. Äktenskap, löften, förväntningar, svek. Och jag tänker att det inte finns mer att berätta om människor än vad Marstein gör i den här romanen. Det går inte att gestalta äktenskap, åtrå och otrohet ur fler aspekter än så här eller närmare inpå än så här.

Heidi igen, till slut: ”Vegard tutar kort och kör ut genom grinden, jag vinkar, det suger i bröstet och magen, ett sug av samvete, längtan, skörhet och kåthet och oro, och allt, allt. Jag är inte där, i bilen, och för all framtid kommer jag att inte ha varit där, första semesterdagen, grillning, första kalla badet.”

Linda Erkelius

 

Mer läsning

Annons