Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att erövra en ny hållning

/

Crister Enander rörs av poesi som upphör att vara utsmyckning.

Annons

Natten är kall. Asfalten blöt och vinden svider i skinnet. Perrongen ligger nästan öde. Sista tåget har gått. Allt är efteråt. Allt är kanske alla redan för sent? En flicka med kolsvart kajal rinnande över kinderna sitter på en bänk och hulkar av återhållen gråt över kvällens misslyckanden och alla förhoppningar som grusats av den grymma verkligheten.

Det är en bild som säger mycket om den stämning som råder i Henrik Janssons nya diktsamling ”Brev till min K” som är att se som en sorts pendang till eller stillsam replik på romanen ”Bar Aurora” vilken Jansson kom ut med förra året.

I ”Brev till min K” skriver en man som nått fram till en ny klarhet, som lyckats erövra en hållning formad av allt annat än lättköpta insikter. Han har definitivt naivitetens drömmar och trosvisshetens blåögdhet bakom sig. Han ser på världen med genomskådande och en närmast illusionslös blick men han har - tacksamt nog - för den skull inte förlorat tron på en bättre och förnuftigare ordning, en rättvisare värld.

Tiden går. Människor förändras. Och åren sätter sina spår, och det ger nya möjligheter att tolka och förstå tillvaron. Människan lär av sina misstag, får erfarenhet och livsvisdom. I många avseenden är ”Brev till min K” en bok full av ackumulerad kunskap och präglande upplevelser om hur det är att vara människa - och, kanske främst, om hur det är att lyckas växa som människa.

Ändå vittnar dikterna fortfarande om ett sökande. Hållningen är prövande, ofta frågande och undrande. Inga sanningar slås fast med trist tvärsäkerhet. Denna lätt avvaktande och nästan trevande hållning ger texterna en drabbande relief. De visar fram skeendena från skiftande perspektiv, låter belysningen falla från olika håll. Tolkningen är läsarens ensak.

Vad som kanske främst tilltalar mig – och som särskiljer tonen från så oändligt många andra fisförnäma dikter av alldeles för många blodlösa poeter – i Henrik Janssons bok är den öppenhet, den oförställdhet och det generösa tilltalet. Han vänder sig verkligen till en läsare, till en annan människa. Han vill mig något. Det han skriver når fram, det berör mig.

Han liksom ställer en dörr på glänt. Det är bara att kliva in. Han resonerar med läsaren som med en gammal vän. Ämnena är sannerligen inte av det lättsamma slaget eller utan uppslitande komplikationer. Det här är allvar. Detta är inga poserande pirutter. Det handlar om livet självt. Det svåra. Det motsträviga. Det satans ständigt trassliga livet. Den härva vi alla så ofta lever mitt i. Men också om kärleken. Den stora kärleken som har överseende med den andres tillkortakommanden och skavanker. Den starka och ärliga kärleken.

Men dikternas verkliga styrka växer ur något annat: Hans mod att blotta sitt inre och sig själv. Han tvekar inte att visa sina sargade sår och fatala brister. Naket, nästan skyddslöst skriver han om sig själv, även när han riskerar att framstå som just så patetisk som vi – handen på hjärtat! – alla är: ”att jag ifrågasätter och bråkar mest bara / för att efteråt få njuta av det vi kallar / försoning”.

Försoning spelar över huvud taget en intressant och viktig roll i ”Brev till min K”. Som en form av tom gest, som oärlig handling vilken kanske enbart vittnar om en moralisk ”slapphet”, en utväg för den hållningslöse?

Är det enbart den livsfeges sätt att leva vidare ”med det där dyngsnacket / om försoning”? En annan form av befrielsen finns. Att se igenom slappheten kan leda till en dyrköpt klarhet: ”Det är kört helt enkelt / en lättnad att jag befriat mig / identifierat fienden / nått in i en mörk beslutsamhet / som gör mig nästan / lugn.”

På många sätt så skriver Henrik Jansson politisk dikt i en tid då litteraturen vänt allt som luktar politik och rå verklighet ryggen. Han fångar den nya tidens oförblommerade girighet, alla dessa ”Calvin Klein-människorna” och deras genomruttna förakt för de svaga, han skildrar den alltmer allmänna avskyn inför alla som inte passar in – som inte ryms – i det moderna elektroniska ekorrhjul som är turboekonomins helvetiska elände.

Han ser de fattiga. Han ser de lidande. Han solidariserar sig med detta vårt samhälles allra minsta och mest utstötta – utan att någonsin försjunka till den småborgerliga och solkiga sentimentalitetens till intet förpliktigande gester. Han skär med sina ord avsevärt djupare än så. Han når ända in till benet, till själva märgen av den tid som vår samtid.

Den svåra sorgen. Den obarmhärtiga döden. Tonårsflickan som hittar sin pappa där han hängt sig i en snara i taket. Uppskurna handleder. Rivna broar mellan ensamma människor. Söndersupa förhållanden. Alla av som aldrig blev. Alla dikter som frusit fast i ett snapsglas för mycket. De meningslösa sveken, lögnerna som vissnar före de ens hinner falla platt till golvet, bedrägerierna och den hårda vägen tillbaka efter att man inte förmått stå emot. Detta att det – oavsett vad – alltid gäller att resa sig upp igen. Att börja om. Att inte ge upp.

Detta är poesi när den äntligen upphör att vara utsmyckning. När dikten slutar att vara ett barnsligt försvar, eller låter sig reduceras till ett ömkligt värn mot vardagen. Dikterna blir i stället till en del av världen, när maskerna äntligen har fallit och vi står ansikte mot ansikte och inser att vi alla – innerst inne – bara är människor, det är just en sådan meningsfull och löftesrik poesi som Henrik Jansson skriver i desillusionernas grymma tidevarv. Orden blir kött. Orden återfår sitt ursprungliga värde.

Ingen vet med säkerhet när det sista tåget har gått. Vi sitter där på den sorgsna perrongen och väntar i det svinkalla regnet, vi hukar oss mot den vassa vinden som viner fram över rälsspåren och låter smärtans och svekens tårar blandas med regnet.

Och trots allt – på rent och hårt trots mot mörkret och pendlandet mellan hopp och svartsyn, mellan uppgivenhet och de sista resterna av förväntan – så ingjuter märkligt nog Henrik Janssons diktsamling ”Brev till min K” något så sällsynt som mod. Mod mitt i modlöshetens och hopplöshetens tidevarv.

Det är – faktiskt – inte för sent.

Crister Enander

Mer läsning

Annons