Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att skriva på liv och död

Annons

AMOS OZ

Rim på liv och död

Översättning från engelskan:

Rose-Marie Nielsen

Översättning från hebreiskan: Nicholas de Lange

W & W

Vad vet man egentligen om andra? Om personen man ser på gatan? Om en författare man läst?

Vad har de för historia? Vilka är deras drömmar och ideal? Har de några? Ja, vem kan veta? Men man kan fantisera förstås. Utan att säkert veta. Men om man är författare, då är det väl annorlunda?

Då är det väl bara att skapa en värld åt dem, och åt läsarna. Då är det väl bara att ge personerna en historia. Dikta ihop, fantisera. Så att vi tror att den där personen finns, eller har funnits. Att han har precis den historia som författaren diktat ihop, eller ljugit ihop. Bara den är trovärdig, så tror vi. Aha, det var så det var. Men egentligen är ju allt detta fusk.

Amos Oz, lysande israelisk författare som skrev dundersuccén, den självbiografiska ”En berättelse om kärlek och mörker” (på svenska 2005), gör det sannerligen inte lätt för sig i sin nya roman.

Han är den typ av författare som söker upp svårigheterna; skyr de enkla utvägarna som är så lätta att ta till. I sin nya bok börjar han med att ställa frågor (som jag gör i den här recensionen). Frågor han får från läsare:

”Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Försöker ni påverka era läsare och i så fall hur? Vilken betydelse har era böcker? Brukar ni stryka och rätta eller skriver ni direkt ur huvudet? Hur är det att vara en berömd författare och vilken effekt har det på familjen?” (!).

Och så vidare och så vidare. Han håller faktiskt på med de där frågorna i en och en halv sida!

Intrikata frågor. Privata frågor, snäsiga frågor, oförskämda frågor, naiva frågor.

Puh. Hur orkar han? För det måste ju vara jobbiga frågor. I alla fall flera av dem. Men i den nya romanen tar han tag i dem och konstaterar

att det finns kloka svar och undvikande svar. Men, och det är poängen, inga enkla och direkta svar.

Scenen är sen den kväll när han ska på ett författarmöte med sig själv i huvudrollen och vad som händer därefter. Han börjar leva sig in i den – han vet ju vilka frågor ha ska få.

Han behöver skingra tankarna lite och han tänker på dem han möter, ger dem en historia. Servitrisen på det lilla caféet dit han går innan, för att lugna sig.

Eller kulturarrangören, en positiv, i jämförelse med författaren dubbet så gammal man ”med ett ansikte som påminner om ett äpple som alltför länge blivit liggande i fruktskålen och nu är alldeles rynkigt”. Mannens kroppsodörer påminner också om frukters.

Han skriver bra, Amos Oz. Precis som i den tidigare intensiva, effektiva, lilla skriften ”Hur man botar en fanatiker” ser han till enskilda fall. Det är så han ser Mellanösternfrågan. Inte i strukturer, ideologier, styrkeförhållanden. Han ser frågorna som moraliska, sätter fingret på det som känns: Hur skulle vi själva handla, om vi måste. När allt ställs på sin spets och v i inte kan komma undan med snygga formuleringar och gamla tankar. När vi kommit bakom fanatikerns sköld.

Så också här. Hur gör jag som författare? Vad är att skriva?

Jo, det handlar om skrivprocessen och den ser inte ut som vi tror.

Jag lovar.

Mer läsning

Annons