Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Både Tintin & Shutter Island

Vi lever i hjärnåldern, en fantastisk tid på många sätt. Neuropsykiatrin revolutionerar vår världsbild, eller åtminstone vår hjärnbild.

Annons

Vi är varken oskrivna blad eller färdiga skapelser. Hjärnan är plastisk! Varje tanke och känsla, varje handling förändrar tillfälligt och med lite möda mer bestående dess struktur. Äntligen är vi, på riktigt, vår egen lyckas smed!

Men det är klart, det kräver en viss ansträngning, en envetenhet – och inte minst tid. Dessutom verkar det inte finnas någon hejd på allt som behöver bearbetas, omhändertas, förändras. Nya tankar, nya känslor. Nya situationer att förhålla sig till.

Alternativet är att låta någon annan göra jobbet. Läkarna, till exempel. Med hjälp av teknik, kirurgi och medicin kan de kanske ta bort det där obehagliga en gång för alla? Pengar har vi ju.

Psykologins och psykiatrins utveckling är ett kittlande äventyr. Det visade Sebastian Faulks för ett par år sedan i ”En människas spår”. Den gör halt i början av förra seklet. När Marie Hermanson nu tar upp spåret befinner vi oss precis som hos Faulks bland bergstopparna men har hoppat fram i tiden till 2000-talet. Maskinerna och medicinerna är, liksom möjligheterna, några fler. Drivkrafterna verkar dock vara desamma.

Himmelsdalen fläktar av både Tintin och Shutter Island. Miljön minner måhända om Bergtagen, en given referens i dessa sammanhang, men den utspelar sig på ett sanatorium medan Hermansons berättelse är förlagd till en psykiatrisk klinik med egen by, ölstugor och rekreationsanläggningar. Det mesta går att köpa, utom en biljett därifrån.

Till Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn, anländer en dag Daniel för att besöka sin tvillingbror Max. Max diagnos är bipolär sjukdom. Daniel känner till mönstret och kan förvånat konstatera att brodern för en gångs skull visar upp något som skulle kunna kallas stabilitet. Han tvekar ändå när Max föreslår att de ska byta identitet för att han ska kunna ta sig ut ur dalen och hämta pengar att betala sina skulder med. En morgon vaknar han likväl upp ensam i Max stuga och upptäcker att han gett sig av. Daniel finner sig instängd inte bara i Himmeltal utan också i den diagnos han tagit över efter Max, och som är värre än han först trott.

Den historia som följer avslöjar en värld av vetenskaplig girighet och dolda intentioner. Invånarna eller patienterna, det går på ett ut, i Himmelstal är utsatta för ett större experiment. De är egentligen oönskade av det vanliga samhället och bortförda, undanträngda med en psykologisk term, för att inte orsaka skada och i stället agera försöksdjur enligt den behavioristiska modellen.

Det är här neuropsykiatrin kommer in. Visionen är ett lyckosamhälle där alla skadliga impulser är borttagna. Offret blir vårt känsloregister. Så många känslor är ändå bara onödiga rester av ett primitivare stadium i evolutionen! Mot detta resonemang lutar sig klinikens föreståndare när han öppnar huvudet på de mest besvärliga av patienterna och skär bort en bit av hjärnan för att inplantera något nytt och friskare. Är inte det en god gärning? Här gäller inte de kognitiva behandlingsmetoderna. Det handlar inte om att förhålla sig till det inre utan att helt stöpa om. Marie Hermanson lyfter därmed fram och problematiserar den lyckoformel hjärnforskningen kommer med, vrider den ett varv runt och pekar på dess mer långtgående – men ändå farligt nära - konsekvenser. Möjligheten att må bättre kan så lätt slå över i ambitionen att bli eller göra bättre. Till slut är det just det som gör oss till människor, vår förmåga att uppleva och leva med alla sinnen och minnen, som ifrågasätts och skalas bort.

Himmelsdalen rör upp och det vore naivt att tro att detta inte är Hermansons syfte. Men viljan att väcka debatt står aldrig i vägen för själva berättelsen. Bättre än de flesta vet hon hur man kombinerar det tankeväckande med det spänningsfyllda. Visst, hon har en tendens till övertydlighet. För att tala med Tjechov hänger det lite för många vapen på väggarna. Ibland är nästa drag väl lätt att förutse. Men Hermanson är uthållig och lyckas med det hon vill – att förvirra läsaren, få honom att tro och misstänka allt och alla. Det är som att övertydligheten är uttänkt, en del i hennes strategi och något som syftar till att dölja det subtila, underliggande så att läsaren ändå överraskas.

Att se Marie Hermansons författarskap som ett enhetligt projekt låter sig kanske inte göras. Den som följt henne genom åren kan ändå känna igen sig. Frågorna är de stora, livsavgörande, även om tonen är lågmäld och sättet att ta sig an ämnet egensinnigt. Himmelsdalen är både viktig och underhållande.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons