Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara en skarp skiss

/

Annons

I mitten av 80-talet debuterade Bret Easton Ellis med den omdiskuterade romanen Less than zero (Noll att förlora på svenska) som handlade om ett gäng ungdomar i Los Angeles som lever ett självdestruktivt och desillusionerat liv. 

Berättaren var den viljelösa och lite korkade Clay som vandrar omkring på fester utan ork eller lust att göra något åt sin deprimerande tillvaro.

När Bret Easton Ellis i Imperial bedrooms återvänder till kompisgänget 25 år senare är de medelålders, men i stort sett oförändrade. Kretsarna de rör sig i är lika ytliga och livet de lever lika meningslöst och tomt.

Clay är berättare den här gången också och romanen börjar med att han talar om hur förorättad han blev av den förra romanen.

Nu är han tillbaka, både i boken och i LA. Bosatt i New York, men i yrket som manusförfattare, som även är inblandad i rollbesättningen av en del filmer, återvänder han ständigt till drömindustristaden.

En av sakerna som irriterar Clay med den första boken är att han ”framställdes som en språklös zombie som inte förstod ironin i Randy Newmans ’I love L.A.’” även om han erkänner att boken som helhet var ganska sanningsenlig.

Om man vill kan man tolka Clays handlingar i Imperial bedrooms som ett försök att ta kontroll över sitt öde och börja iscensätta sitt liv istället för att vara ett viljelöst författarverktyg.

Det är bara att det inte är så lätt för någon som honom att göra det. Han har för många brister och svagheter. Raymond Chandler-citatet: ”Ingen fälla är så livsfarlig som den man gillrar åt sig själv” står i början och delvis är det något åt det hållet som händer Clay.

Han har gjort till en vana att utnyttja unga vackra skådespelare genom att locka dem med att få en roll i den senaste filmen han är inblandad i, för att sedan se till att de aldrig får den.

Men gång på gång är det han som blir förälskad, eller snarare kanske besatt, av skådespelaren och upptäcker att utpressning inte är någon bra grogrund för kärlek.

Den här gången är det den kvinnliga skådespelaren Rain Turner som lockas av berömmelsen och en härva av intriger, som flera av hans ungdomsvänner från förra boken är inblandade i, börjar nystas upp.

Clay blir förföljd av en blå jeep, saker flyttas omkring i hans lägenhet och snart stegras spiralen av obehagliga sammanträffanden när bekanta försvinner och hittas torterade och mördade på internetklipp och i öknen.

Det börjar som en klassisk noirthriller men blir snart brutalare och mer skruvat.

Ett av de intressantaste inslagen i Easton Ellis författarskap är glidningarna mellan verklighet, dröm och fiktion och det finns även med här.

Det går att läsa hela Imperial bedrooms som en lång metaroman om berättelsen i sig självt och genom många antydningar, som bland annat talar om hur Clay försöker planera hur scenerna ska utvecklas, uppmuntrar författaren en sådan tolkning.

Det är svårt att veta vad som verkligen händer i romanvärlden och vad som är rena fantasier eller inslag i hans nästa filmmanus.

Att Bret Easton Ellis är en skicklig författare tvivlar knappast någon på även om han ofta kritiseras för att dra våldsamheter och sexscener för långt och skapa platta karaktärer som saknar utveckling.

När man läser Imperial bedrooms är det dock svårt att inte känna att den är något av ett vänsterhandsjobb.

Boken är stilistiskt skarp, men känns ändå skissartad. Det kan vara medvetet och går väl ihop med tematiken om nonchalant hopskrivna filmmanus och Hollywoods ofta påtalade ytlighet, men gör inte att läsningen blir bättre för det.

Känslan av mellanbok är ofrånkomlig, även om det är en hyfsat stark sådan.

Den välbekanta klaustrofobiska känslan infinner sig och han briljerar med sin arsenal av verktyg som litterära finsmakare skulle kalla effektsökeri, vilket dock inte hindrar att de är just effektiva. Easton Ellis träffar då och då rakt i magen och han träffar hårt och skakande.

Det är i scener där han iskallt beskriver överbrutalt våld som man främst känner igen honom och får kapitulera för en av den moderna litteraturens skarpaste provokatörer.

Som sådan är han bättre på fenomen och miljöer än riktiga människor och i och med den här störande satiren kommer synen på Hollywoods filmindustrimiljö aldrig vara sig riktigt lik igen.

Andreas Jakobsson

Mer läsning

Annons