Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättarglädje på hemmaplan

/

Annons

Hur gick det till när den livgivande ränna skapades som är förutsättningen för dagens Sandviken? Kanalen, den artär som har fött och gött både järnbruk och samhälle.

Sandvikens egen berättare Bernt-Olov Andersson tycks ha grävt djupt i arkiven för att få rätt på folk och fä, verktyg och yrkesgrupper, sedvänjor och olater för den tid då hans nya roman Kanal utspelar sig, mitten av 1800-talet.

Berättelsen slingrar och ormar sig lika generöst som någonsin dess huvudämne och den gräver, snickrar och hamrar med tiden fram bilder av ett råslitande kollektiv, en blandad skara människor som inte har någonting annat i bagaget än sin egen arbetskraft. De flesta kommer långt bortifrån, ända från Värmland och Dalarna och Hälsingland, för att söka jobb vid bygget. Bland dem finns åtskilliga kraftkarlar liksom en och annan lycksökare.

Där är också kvinnor som inte bara sliter ont i arbetet utan som även tvingas slita med följderna av vissa gemensamma nöjen och föda barn i obygden; det går ofta illa.

Andersson skildrar det här kollektivet med stor omsorg om detaljerna och med sinne för situationers komik. Författaren verkar förtrogen med alla de verktyg som användes när skogen skulle bort och ersättas av ett väldigt dike som kunde leda vattnet. Läsaren får följa med på den tunga gåsmarschen ut i vinterskogen, hålla i yxan, kvista och barka de fallna träden och dra slädarna.

Som arbetsskildring håller Kanal god klass.

Vad han också förmår mana fram är bilder av den råhet som föds i skuggan av tungt arbete och lågt människovärde. De här karlarna som möts vid sågen i skogen, vid dikeskanten eller i Dal-Britas provisoriska krog, de får knappt så mycket betalt att de kan överleva, de bor eländigt och de har sällan tid och ork för några nöjen. Brännvinet ger viss lindring, men det sätter också sinnena i brand.

Livet och arbetslivet kring kanalen är hårt. För värme mellan människor tycks knappast finns något utrymme. Än mindre kärlek. Älskog är samlag, en tryckare bland träden eller en stulen stund i en tillfälligt tom stuga; det är allt. Barnen som blir följden av en stunds brunst föds till elände, om de överlever.

Det mest hoppfulla som händer är nog den strejk som till slut uppstår bland de trängda kanalbyggarna. Där får författaren tillfälle att åtminstone rubba lite på balansen hos de höga herrarna, consul Göransson och major Lilliehöök och allt vad de heter. Det piggar upp läsaren.

Det gör också de nästan ömsinta bilder han förmedlar ur kvinnokollektivets liv, där finns plötsligt den gemenskap som tycks saknas helt bland männen.

Romanens svaghet är att man aldrig riktigt kommer dess huvudpersoner in på livet. Inte ens Leon som har en stor roll i romanen. Han är en egendomlig tonåring som puttats ut ur hemmet i Gränges och nu förväntas klara sig själv trots att han knappt kan prata och mest lever i en egen värld av (bibliska) bilder. Han kommer till kanalbygget med en näverkont och en amerikasåg över axeln. Snart blir han av med bådadera och hans förvirring tilltar för att till slut leda honom in i dårhuset.

Men han förblir oåtkomlig, inte bara för omgivningen – som snabbt döper honom till idioten – utan också för läsaren.

Något liknande gäller Pehr Fredrik, Leons kompis och snyltare. Pehr Fredrik är en överlevare med en stor amerikadröm som för honom vilse. Men hans förvandling från underklasstreber till ensamstående pappa är svår att förstå.

Bernt-Olov Anderssons styrka är hans berättarglädje och hans sinne för det hårda arbetets villkor.

Med romanen Kanal bidrar han till en stor berättelse om Sandviken.

Bra så.

Mer läsning

Annons