Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bernhard och Wittgenstein

/

Emellanåt kan det vara lugnande att tänka att allt läst och gjort är slump och tillfällighet.

Annons

Strax efter ett sådant lugn brukar illamåendet överrumpla och då inte ett illamående som hamnar utanför ens lekamen. Nej, illamåendet blir som skammen en impregnering som kan sitta i rätt länge. Ända trösten när detta sker är att veta att illamåendet inte sitter i för evigt, vilket skammen tycks vilja.

Just så här som texten ovan drar sig makligt och sökande från höger till väster är det att ha Thomas Bernhards ord inför ögonen. Upprepningar och omtagningar, tillbakablickar och tillbakablickar på – tillbakablickar och på olika avdelningar på sjukhuset befinner de sig, den lungsjuke Thomas Bernhard och den galne Paul Wittgenstein. Ja, den galne, den sinnesjuke ur stenrik familj och den lungsjuke som avskydde att ta emot litteraturpriser, men ändå gjorde det eftersom de också innebar en summa pengar.

Det är 1967 och hade man vetat om det och haft råd och vetat att man senare i livet skulle bli nyfiken på textproducerande yrkesfolk, ja, då hade man farit dit och satt sig att lyssna på de båda vännernas samtal om musik och motorsport och hemska wienska kaféer och mycket fördömande ord om frånvarande personer.

Ilsket skriver Bernhard om psykiatrins misslyckande och de friskas svek mot de sjuka. Kategoriskt. Ofta i imperativ. Ingen pardon. Inget utrymme för nyanser. Tiden är utmätt på lungkliniken och galenskap kan i hast övergå i sorti.

”Wittgensteins brorson” är på 160 ganska små boksidor, fyllda med ett malande om lungsjukdomen och galenskapen och andras önskan om att kacka en i huvudet, för det är vad de vill de där som ger en priser och inget fattar de och inte finns den tidning jag absolut vill läsa och ingen tycks förstå. Jo, vännerna. Tolv år fick de, vännerna. Paul Wittgenstein och Thomas Bernhard. Tolv år. Bernhard gick inte på begravningen då, 1979. ”Det är inte vid graven som vänskapen visar sig”, skriver Bodil Malmsten i ett fint förord. Men i texten. Sorgen över vännen skrivs sida upp och sida ned i tveksamma vrål, repetitioner och variationer – som om författaren inte riktigt hittar ord för sin saknad. Katten kring het gröt. Författaren skriver om banaliteter och vardagsgnabb igen och omigen och när läsaren börjar kippa efter andan, som vore hon i sängen intill författaren på lungavdelningen, framstår sorgen som hela den tillvaro som nu fylls av saknad och – ensamhet.

Men, inte höll Thomas Bernhard tal vid Paul Wittgensteins bår, som Paul önskat. Han var ju inte där. Endast åtta, nio personer kom till begravningen. Thomas Bernhard skrev en bok i stället och om vi låter oss förundras och hänföras och nyttja vår kanske artunika inbillningskraft med hjälp av en väns textande om en annan vän och fast vi aldrig mött någon av dem, så kan vi också avstå begravningen och stanna en stund i ropet om och efter vänskap och den alldeles unika bernhardska erfarenheten blir allas vår med universell räckvidd.

Bengt Söderhäll

Mer läsning

Annons