Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Besök i exilen

/

Språket är varje författares verkliga hemland. Få är de som bytt hemland och skaffat sig ett nytt, en av dem Theodor Kallifatides.

Annons

Sin första bok på svenska gav denne grek i exil ut 1969, en diktsamling med den talande titeln ”Minnet i exil”. Till exilens verklighet har han återvänt då och då i sitt långa svenska författarskap.

Och gör det på nytt i sin nya roman, ”Brev till min dotter”. Men här har han förklätt sig till den romerska poeten Publius Ovidius Naso som av kejsar Augustus landsförvisades till en enslig ort vid Svarta Havet. Brottet i kejsarens ögon var de dikter om kärlek, ”Ars amatori”, Ovidius skrivit. Till Rom fick han aldrig återvända; han avled 60 år gammal i sin förvisning i Tomis år 17 eller 18 e Kr.

Hans öde gör Kallifatides till sitt eget, men ödet liknar inte helt Ovidius: Kallifatides blev svensk närmast av slump, ingen grekisk makthavare hade landsförvisat honom. Men hans exil liknar Ovidius och i romanen blandar han snillrikt sin exil med den gamle skaldens, i övertygelsen om att all diktning i exil är sig lik.

Med Ovidius som berättare är det sin egen historia Kallifatides berättar. Den historiska fiktionen skiftar ständigt gestalt till egna minnen. Här äts kräftor och sjungs ”Små grodorna”, exildiktaren lär sig gå på vatten när havet fryser och han lär sig pimpla på isen. Som roman kan det möjligen förefalla förvirrande. Ur romanfiktionen skapar Kallifatides en bild av sitt eget liv, med Ovidius som historisk spegelbild.

Men deras liv är annorlunda. För Ovidius var exilen ett straff han inte kunde acceptera och aldrig förstod, för Kallifatides är växlingen mellan Grekland och Sverige en möjlighet till ett nytt liv, väl förvaltat. Han låter också Ovidius bli allt mer hemma på förvisningsorten, han får vänner och en ny kärlek. Sin verkliga hemvist har han i diktandet, även om det nya språket kastar en skugga för hans diktning.

Kallifatides utför denna dubbelexponering av exilen med en stil som tycks renskrapad; här finns inga poetiska skiftningar som i många av hans tidigare romaner. Prosan är stundtals nästan knastertorr, som urkramad varje stilistisk underton.

Mycket handlar om att bli gammal. Ovidius blir det och poesin falnar. Att Kallifatides i en DN-intervju härom veckan antydde sig vara för gammal för nya romaner är något som anas redan i denna roman. Den tycks knyta samman hans litterära verk; från Minnet i exil till nu exilen i minne.

Kanske är det en romanförfattares farväl vi ser i ”Brev till min dotter”.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons