Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Billmans känsla för oss som läser

/

Torsten Billman var en konstnär som många ville äga.

Sjöfolket för bilderna av havets arbetare, arbetarrörelsen för hans stora fresker över kampens 1900-tal.

Annons

Äganderätt kan vara ett enerverande påfund. I fallet Billman har den ibland trängt undan bilderna av en annan sorts konstnär: inåt lodande, hemlig och sorgsen.

Torsten Billman gick bort 1989, 80 år gammal. Själv träffade jag honom bara några få gånger. Det var när han vid dryga 70 skulle åtgärda sin fresk ”Samhällsutveckling” på Folkets hus i Gävle. Jag minns honom som buttert omtänksam mot den unga lokaltidningsjournalisten. Han sa att skumögdheten, som berodde på grön starr, hade tilltagit, men det var som om händerna kunde se det ögat inte längre kunde urskilja. Han konstaterade sakligt att det skulle behöva gå några år innan man visste om freskotekniken klarat sin lagning.

– Men då ser jag kanske inte något längre.

Det finns tillfällen då inte ens en ung, ivrig lokaltidningsjournalist ställer en följdfråga.

Nu har Gävlefresken och mycket annat i Torsten Billmans liv fått sitt sammanhang i den muskulösa boken ”Torsten Billman – Bildmakaren”, som består av tre kilo essäer och artiklar om hans konst.

Texterna i Bildmakaren är ojämna och av vitt skilda kvalitéer och ingångar. Det kan tyckas överlastad, men här finns också fascinerande motsägelser, inte minst kring hur privatliv och konstnärsliv stod mot varandra. Liv är sällan lätta.

Han gick till sjöss som tonåring och arbetade som jungman, kollämpare, eldare. Det var när arbetslösheten slog till som han skar sina första träsnitt.

Ingen har karaktäriserat honom så slagkraftigt som Gunnar Ekelöf

”Hans konst är inte någon ’social’ konst av den arroganta, affischerande prägel som vi hade så gott om, särskilt under 20-30-talen. Den är social, inte genom attityd eller tendens, utan genom en saklighet och en avslöjande skärpa i människoskildringen som ibland kan verka nästan brutal – frånstötande men tyvärr sann. Ändå är den alltid buren av medkänsla. Aldrig av sentimentalitet. Den innebär ett enkelt konstaterande av: ’Sådan ser människan ut’. Men från de härjade dragen och de gikt- och arbetsbrutna lemmarna strömmar ändå emot en känsla av hur hon borde se ut och kunde se ut.”

”Samhällsutveckling” från 1947 är väl belyst i boken. Det är Bengt Söderhäll, kulturskribent här i GD, som tar oss med på en resa in i freskens motiv. I den nära fyra meter långa bilden gestaltas historiska gestalter och skeenden som tillsammans bygger arbetarrörelsens historia.

”Samhällsutveckling” var redan från början ett sorgebarn. Ledande socialdemokrater i Gävle ville på skisstadiet byta en August Palm mot en Hjalmar Branting. I den interna striden mellan de båda hade ju Branting avgått med segern, så i linje med den socialdemokratiska traditionen borde han ensam ha monumentalplatsen. Men Billman stod på sig och hävdade tjurigt att August Palm var den som banat väg för de andra. Så Palm blev kvar i bildens centrum som en påminnelse om att historia kan berättas på många vis.

Genom åren har det skrivits spaltmeter om hur Folkets hus skändat fresken genom att hänga ett draperi framför den. Också de värdefulla skisserna har levt en farlig tillvaro i Folkets hus skräpförråd.

Men det är inte ”Samhällsutveckling” som reser upp den här bokbjässen. Det är de makalösa träsnitt som Torsten Billman gjorde, ibland utan förlagsbeställning, till några av de största klassikerna, som Jack Londons ”Skriet från vildmarken”, Buchners ”Woyzeck” och framför allt Dostojevskijs ”Brott och straff”.

Det finns en skälvande nerv i den här svartvita grafiken som ger plats för det drama som byggs kring Dostojevskijs mordhistoria.

Det är som om gestalternas ansikten förmår spegla det som rör sig inom oss när vi läser.

Mer läsning

Annons