Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bob är bortskämd – så enkelt är det!

/

Annons

Crister Enander svarar:

Jag är förkrossad. Slagen till marken av förödmjukelse och skam. Jag har blandat ihop två skrivarlinjer i Stockholm. Det är snudd på oförlåtligt. Å andra sidan kan Bob Hansson trösta sig med att det totalt saknar betydelse i hans roman. Den nämns, tror jag, på ett enda ställe.

Själv söker jag tröst och hugsvalelse för mitt flagranta misstag i det glädjande faktum att jag har förmånen att ha en så noggrann och ytterst intresserad läsare som Bob Hansson. Han inte enbart håller bättre ordning på mina gamla klipp än vad jag själv gör. Han tar sig till och med tid att sitta och tjuvläsa vad som skrivs och tycks på min sida på Facebook. Han klickar sig dit i smyg och tar del av vad där skrivs trots att vi inte är vänner ens i cyberrymden.

Det gläder mig. Jag skriver för att bli läst.

Men jag tror nog att ett och annat vid sidan om denna glädjande nyhet måste sägas om allas vår Bob Hansson.

Bob är bortskämd. Så enkelt är det.

Han är van vid att det gullas och pjoskas med honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Alla verkar tycka att han är så trevlig och snäll och puttrigt småmysig. Kramas gör han också gärna. Han verkar så rolig när han skuttar omkring där i teve, klättrar i träd och gör sig till. Han är säkert en snäll människa och jag vet absolut ingenting om han slår kvinnor – som han av någon obegriplig anledning själv tar upp i sitt inpass. Jag skriver om hans bok. Inget annat. Inte om personen Hansson. Det är något som Bob tycks ha svårt för att förstå.

När jag skriver ”tar man Bob Hansson på allvar” syftar jag, som varje van läsare av kultursidor vet, på författaren. Inte personen. Även om jag utgår ifrån att personen Bob är den som skrivit vad författaren Hansson ger uttryck för. Eller har han en spökskrivare? Vad vet jag.

Bob Hansson var en välkänd företrädare för Poetry Slam i dess koltår här i Sverige. På scenen kom han kanske till sin rätt. Han verkar ju trivas i strålkastarljuset. Men den talade diktform han då representerade och blev känd för klarade inte det kvalitativa språnget till att bli tryckt lyrik. Då såg man genast hur ekande tomma dikterna egentligen var. Kanske sorgligt för Bob, men icke desto mindre sant.

Om det sedan tagit Bob Hansson sju svåra år – som det står i Den Heliga Skrift – att få ihop romanen ”Det sista vi har är våra kroppar. En roman om kärlek och krig” så vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Han kan då inte ha lätt för sig. Den saken är klar.

Romanen saknar varje ansats till originalitet, gestaltningen är ett beklämmande hafsverk. Det är en dålig roman. En riktigt dålig roman. Inga krumbukter i världen eller löjliga försök till satir från folkkäre Bob kan ändra på detta faktum. De flesta av hans recensenter var ljumma eller avfärdande.

Sju år? Jag baxnar.

Christer Enander

Mer läsning

Annons