Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brecht och kärleken

/

Annons

Brechts älskarinna

Översättning: Einar Heckscher

Fischer & Co

Det sargade Östberlin efter krigsslutet; ruiner och misär, brist på i stort sett allt; ryssarna utkräver ett orimligt fett skadestånd som ekonomiskt knäcker ”den första arbetar – och bondestaten på tysk mark” innan den ens har hunnit att ta sina första, stapplande steg.

Dit kommer Brecht efter år i landsflykt undan nazisterna – varav många lyckades övervintra och genom att byta retorik skaffa sig höga positioner inom den östtyska staten, ett nedtystat skammens kapitel – för att leda Berliner Emsemble vid Schiffbauer Damm.De stalinistiskt anfäktade politrukerna är skeptiska mot konstnärer i allmänhet och mot honom i synnerhet, lite osäkra på var de har honom.

”Formalist” kallas han nedsättande ibland; sätter upp urtrista, politiskt korrekta pjäser, typ ”Mutter Courage”, som det heligförklarade proletariatet knappast längtar efter att få se. Sugen på pengar och ära är han, en riktig småborgare vad det anbelangar; pilsk som en iller; inte en kvinna i hans närhet går fri och allt sker med ”mamma”

Helene Weigels goda minne. Knycker ogenerat idéer och uppslag, är inte så noga med att ange medförfattare eller dela med sig av royalties. En ganska så osympatisk figur, om man ska vara ärlig. För att inte säga skitstövel. Föga attraktiv som man - men med en svårbegriplig dragningskraft på kvinnor, även unga och sköna. Bräcklig hälsa, klent hjärta; Brecht är en tickande bomb.

Amette kan sin Brecht, det vill säga främst lever han sig in i människan bakom myten och dennes totala skrupelfrihet; det är inget idolporträtt han tecknar.

Skickligt gestaltar han den tröstlösa, betonggrå miljön i det totalitära landet bakom den fram till 1961 osynliga muren; fångar han paranoian och den framväxande övervakningsstaten med Stasi som republikens ”sköld”. Honecker flimrar förbi, Grotewohl, Ulbricht och andra koryféer. Becher, Anna Seghers, Paul Dessau, Hanns Eisler och många andra av dåtidens kulturkändisar. De svärmar runt Brecht, han är centralfiguren.

Stasi planterar en Maria Eich hos Brecht; hon blir hans älskarinna samtidigt som hon spelar i hans pjäser, snokar och lämnar informationer om honom. Ministeriet för statssäkerhet har olika hållhakar på henne, målar in henne i ett hörn. Genom att arbeta med fiktion kommer Amette – som tilldelades det prestigefyllda Goncourtpriset för sin bok – åt det som en litteraturvetare eller historiker inte skulle förmå med sina förment vetenskapliga metoder. En djupare sanning. Men den är inte särskilt vacker eller uppbygglig.

Känslan efter avslutad sträckläsning är närmast den av sjaskighet, med ett stänk av beklämning; över korthuset DDR, den motsägelsefulle Brecht och hans eskapader. En förlorad och darrig värld, som fanns en gång för länge sedan; i det annalkande kalla krigets skugga.

Men aldrig mer kommer man flanerande i Berlin att kunna passera Schiffbauer Damm och det gröna huset med det roterande emblemet på taket, om natten sig speglande i Spree, utan att tänka på Amettes porträtt av den cigarrökande mannen som var teaterchef därinne, och vars rum står orört efter hans för tidiga död.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons