Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carola, vad döljer du för oss?

/

Boken om Carola tränger aldrig bakom föreställningens leende. Här ställs inga frågor om vare sig Gud eller Mammon. Crister Enander ryser av obehag när han läser om ett fenomen.

Annons

Det var ögonen.

Den där blicken.

Jag kände så väl igen den.

En blick som var hysteriskt glittrande och så krampaktigt glad att hornhinnorna riskerade ploppa ut vilket ögonblick som helst. En strålande vass blick som vore den kliniskt befriad från varje spår av tvivel, kritik och distans. Jag hade sett den många gånger. Den hade skrämt mig under hela min uppväxt. Det hör till saken att jag kommer från Jönköping där pingstvänner, maranatajoddlare och andra frireligiösa fraktioner var massivt närvarande. Den där blicken stod entydigt för förblindad frälsning och falskt hyckleri.

Carola hade exakt den där blicken redan första gången hon slog igenom. Många minns ännu den kvällen. Den tillhör TVhistorien. Melodifestivalen 1983. Hon var 17 år och sjöng ”Främling” så den gick rakt genom varenda televisionsruta i landet. En stjärna var född. Därom rådde inte minsta tvivel. Och när sedan finalen sändes från München tittade 6,1 miljoner svenskar på programmet, 84 procent av befolkningen. Det tittarrekordet står sig än idag.

Redan 1983 när Carola som blott 15-åring var med i Hylands hörna hade Lasse Holm, denne schlagerlegend, kastat sig på telefonen och ringt upp den evige Bert Karlsson – som även han suttit klistrad framför apparaten – och fått svaret: ”Det är lugnt, jag har redan ringt upp.” Och där började det.

I dag kommer en ambitiös bok ut om Carola Häggkvist, ”Främling, En bok om Carola”. Författarduon Andreas Ekström och Johanna Koljonen har lagt ner ett stort arbete på att försöka fånga och beskriva denna sångerska som så gott som alla har en bestämd åsikt om.

Syftet med boken är, enligt författarna, att betrakta Carola som ”musiker och yrkeskvinna”. ”Att försöka förstå fenomenet Carola”, som de skriver. De har grävt djupt i tidningarnas klipparkiv, sett mängder av timmar med arkivfilm på SVT och gjort intervjuer med nästan alla inblandade – förutom Carola själv.

Det är ingen entydig bild som växer fram. Men det är sympatiskt att de framhåller Carola Häggkvists professionalism, hennes redan tidigt målmedvetna arbete att lära sig branschen, utveckla sin röst och ta sig fram i en hård och skrupellös bransch. Hon framstår verkligen som en yrkeskvinna i varje tum, eller – om så vill – som en osedvanligt karriärmedveten artist.

”Främling” är en på många sätt utmärkt bok i sin genre – åtminstone den första tredjedelen. Informativ, rapp i tempot, ofta kunnig, ovanligt initierad även i populärmusikens mindre minnesvärda kuriosa och grundhistorien om Carola är skickligt berättad. Mallen för boken är helamerikansk. Men efter en mycket lyckad upptrappning – med intervjuer med bland andra Lasse Holm, Bert Karlsson och Ingela ”Pling” Forsman – tappar författarna alltför ofta fokus. Intervjuerna med journalistkollegor blir fler och fler, och alltmer poänglösa. Och det är bokens stora brist: de tycks sakna nyfikenhet på vem Carola faktiskt är. De ägnar större utrymme åt att hitta krystade ursäkter för de många remarkabla övertramp Carola gjort än åt att verkligen försöka förstå henne.

Och det är två områden som författarna över huvud taget inte klarar av att hantera. Det ena är pengarna. Det andra är den religiösa fanatismen.

Carola har dragit in enorma summor under tre decennier som artist. Direkt efter schlagerfestivalen tecknade hon reklamkontrakt med ”bland annat Guldfynd, schampot Everyday och Saab” och snart även med Pepsi-Cola. Summor nämns i förbigående, men i stort sett tassar de förbi de ekonomiska aspekterna. Den som inte inser att underhållningsbranschen först som sist handlar om pengar har inte förstått mycket. Frågan om hur Carola får sin Gud att samsas med avguden Mammon ställer de inte ens. Hennes bolag och två dotterbolag omsätter trots allt fortfarande kring tio miljoner om året.

Och när Andreas Ekström – med ett förflutet i Up With People – och Johanna Koljonen sedan försöker tona ner, ursäkta och skyla över Livets Ords kadaverdisciplin, benhårda sekterism och intoleranta budskap blir det rent av osmakligt – och obegripligt. De talar om ”frikyrkofobin”, de målar upp en bild där mediedrevet orättvist gått hårt fram mot Livets Ord. Pastor Ulf Ekman i rollen som offer är på gränsen till rent pervers. Författarna tycks oförmögna – som vore de andligt stumma och blinda – att se den enorma skillnaden, avgrunden som öppnar sig mellan fanatism och tro, intolerans och livsåskådning, sekt och samfund.

Och där är den, igen: den där olustiga blicken; en blick av extatiskt glödande glädje som inget annat vill än att tränga sig på, att övertyga, omvända. Än i dag kan den oväntat ge mig rysningar av allra djupaste obehag.

”Främling, vad döljer du för mig i dina mörka ögon?” Carola Häggkvists hemlighet förblir dold, gömd bakom leenden och förställning. Och dold förblir den även för Andreas Ekström och Johanna Koljonen, även om deras bok berättar en historia mycket väl värd att läsa för de verkligt intresserade.

Crister Enander

Mer läsning

Annons