Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Charmslika stycken

Charmig, men missuppfattat. Viktor Björklund har läst en roman som blandar världar.

Annons

Det finns människor som säger sig leva på enbart luft. Må så vara, men i ljuset av detta finner jag det inte särskilt besynnerligt att Jelinek Sandberg, huvudperson i Fredrik Ahlfors nya roman, lever på enbart litteratur. Det är en bra allegori över författarens förhållande till sin text, det samtidigt livgivande och självförbrännande i det.

Men Jelinek skapar inget eget. I Dostojekvskijs romanfigur Raskolnikovs gamla vindsvåning i S:t Petersburg översätter han den smått legendariske Daniil Charms osorterade material. Och fastän denne Charms betraktas som avliden sedan tidiga fyrtiotalet dyker han upp i berättelsen som Jelineks egentliga farfar. Det är lika absurt som i Charms egna verk och helt enligt mallen.

Inkilat i Ahlfors berättelse finns utdrag ur Charms texter, fast som läsare kan man förstås misstänka att det är Ahlfors egna, charmslika stycken. Man kan se dem som små fönster, inte ut mot världen utan in i Charms universum.

Tanken är väl att det ska bli svårt och lite svindlande att skilja mellan vad som är Charms, Jelinek och Ahlfors själv. Och det är, förlåt, ganska charmigt men har en bismak av effektsökeri.

Centralt hos Jelinek är sökandet efter det autentiska. Han inspireras här av Kierkegaard. Det är det som får honom att lämna doktorandtjänst, flickvän och hemland för S:t Petersburg.

Men någonstans undrar jag om detta beslut inte bygger på en missuppfattning av vad som är autentiskt. Jelineks väg mot det autentiska handlar så mycket om förändringar till det yttre och liknar mest en flykt ifrån i stället för en färd mot. Jag är rädd att varken han eller Ahlfors uppfattar detta.

Det gör att inte bara Jelinek missar målet, utan även berättelsen om honom.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons