Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chefer överskattar sig själva

/
  • De flesta chefer har en tendens att överskatta sig själva. Lasse Ekstrand letar verkligheten i en ny ledarskapsbok.

Annons

Kulturchefen och tidigare bibliotekarien i Strängnäs, Christer Hermansson, är den omtalade mannen bakom häftiga och smått uppkäftiga titlar som ”Ich bin ein Bibliothekar!” och ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?”.

Nu har han begått en bok om ledarskap som han gång på gång lovar ska bli något annat än det vanliga mumbojumbot och snömoset. Med stor förväntan, lika stor misstänksamhet, börjar jag läsa. Samma tålamodsprövande tugg som det brukar vara i sådana här böcker.

Hermansson pratar om det ”subjektiva ledarskapet”, som han menar är något nytt som han själv kommit på. Fan tro’t. Vikten betonas av att se och bekräfta medarbetarna, som ju som alla vet är VÅR FRÄMSTA RESURS. Vilket vi hört tusen gånger förr från konsulter och ledningspersoner som gått managementkurs. Gäsp.

Men så tänker jag: Den med anekdoter och goda historier utrustade Hermansson är sympatisk, han vill väl, det är en hyvens grabb. (Om nu inte boken ska läsas som satir och ironi, jag är inte helt säker.) Och ledigt citerar han Marcus Aurelius, Cioran, T S Eliot och Erik Beckman (dock inte Stieg Larsson eller Marklund). Där skiljer han ut sig från de pinsamt obildade figurer som ofta hamnar på svenska chefsposter. (Men som kanske läst åtminstone Larsson.)

Problemet är att han, den sympatiske, glömmer eller nedtonar den barska kontexten, sammanhanget, där chefskapet skall utövas. Både privata och offentliga organisationer är utsatta för samma sak: toppstyrning, slimning, det ska pressas ut så mycket det går av personalen som förväntas vara lojal i alla väder. Detta möter jag själv varje dag på en högskola nära dig, där kollegiala styrformer trängs undan av ett, vad man trodde överspelat, fabriks- och produktionstänkande med basar och chefer, disciplin och övervakning. Och min vardag är inte unik.

Hermansson riskerar att spela rollen av nyttig idiot i ett allt repressivare organisationsklimat: det behövs sådana som han, som skapar illusionen av att det han säger är möjligt att göra. Men det är det ju bara om vi tänker bort sammanhanget och intalar oss att vi lever i den bästa av världar.

Jag skulle vilja höra vad hans underlydande, förlåt: jag menar förstås ”medarbetare”, tycker om boken. De flesta chefer, inklusive Hermansson, har ju en tendens att förhärliga och överskatta sig själva. Förlåt: ”personal branding” heter det ju…

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons