Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De djupa havens rekordkapten

/
  • Boken är rikt illustrerad med fartygsmålningar och modellfotografier. Längst upp t v en modell av galeasen Anna, från länsmuseet i Gävle. Oumbärliga skeppsattiraljer: Skeppsklocka, ett slags roder och sextant. Gävleångaren Emma, som är scen för de mest dramatiska historierna i boken. Kapten Aspgren ombord med hustru Olga och äldsta dottern Margareta år 1919.

Det finns många sätt att skildra ett liv. Djuphavsseglaren Carl Anton Aspgren har just fått sitt återberättat via ett 40-tal fartyg.

Annons

På 13 av dem arbetade han, oftast som kapten. Resten byggde han minutiöst utformade modeller av.

Alla är de återgivna i den originella minnesteckningen ”Djuphavsseglaren och modellbyggaren. Sjökapten C A Aspgren” av Lennart Jannerö.

C A Aspgren var en riktig ”beckbyxa”. Han föddes i en fiskarfamilj, norr om Oskarshamn, 1880. Alla tre pojkarna blev kaptener och just Carl Anton fick med åren många kopplingar till Gävles sjöfartshistoria, inte minst via läderindustrin. C A Aspgren förde mängder av djurhudar över haven.

Aspgrens egna detaljrika uppteckningar skänker nerv och närvaro åt Jannerös ordning. Några av de mest dramatiska historierna i boken är från Gävleägda ångaren Emma. I början av 1914 går Emma, under Aspgrens befäl, uppför floden Salun River söder om Dakar för att lasta jordnötter.

Till sin hjälp har kaptenen en helnaken, svart lots, som behärskar ”tre franska ord och inte ett enda engelskt”.

De stöter på grund, men fortsätter ändå till Nam Gironge, en by som består av ett gigantiskt jordnötsmagasin och av en samling hyddor, där en fiskare hyser sina många hustrur och sina ännu fler barn.

Det är 70 grader varmt och 1000 ton jordnötter ska lastas på av afrikaner som bär i korgar på huvudet. ”Om någon inte rörde tillräckligt snabbt på benen, fick han ett rapp av förmannens piska”, berättade Aspgren efteråt.

Runt byn var det gott om lejon, så besättningen vågade sig inte långt från hamnen. Trots detta drabbas Aspgren av ”klimatfeber” och innan de når Europa har hans styrman dött i malaria.

I hamnen i Bremen får de dessutom reda på att första världskriget just brutit ut.

Ett par resor senare förliser Emma, mitt under brinnande krig. Lastad med järngöt, pappermassa och tjära slås hon sönder av en kraftig storm på Nordsjön. Kaptenens berättelse om hur besättningen tar sig i land är på en och samma gång gastkramande och kärvt humoristisk.

Kapten Aspgren hade uppenbarligen många begåvningar. När skonertskeppet Arona hamnar i oväder i november 1910 återger han sin ångest i en lång rimmad, rullande vers som är så strängt bunden att den håller ihop också hans nerver:

”Fast yttre lugnet ej brutet är / Det får eller bör icke ske / Inom det stormar nog även där / Men ej någon får detta se.”

Minst 30 gånger passerade Aspgren linjen (alltså ekvatorn) med segelfartyg.

Ytterligare 20 gånger skedde det med ångare. Det är, enligt författaren, rekord i svensk sjöfartshistoria.

Fast Aspgren själv menade att det bara var segel som räknades. Andra källor vet att berätta att hans söner också blev kaptener, fast på motordrivna fartyg. I faderns ögon var de därmed inga äkta sjökaptener. De hade ju inte seglat fullriggare in till kaj.

Efter att CA Aspgren gått i land efter sitt händelserika liv började han, på uppdrag, att bygga fartygsmodeller. Några av dem finns på länsmuseet i Gävle.

Man undrar vad djuphavsseglaren drömde när han satt med sina minituösa byggen.

Allting på modellerna fungerar som på ett riktigt fartyg, fast i miniatyr.

Till sin hjälp har kaptenen en

helnaken, svart lots, som behärskar ’tre

franska ord och inte

ett enda engelskt’.

Mer läsning

Annons