Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De gömmer sig bakom anonymiteten

/
  • Lisa Bjurwald är journalist och aktuell med boken ”Skrivbordskrigarna – hur extrema krafter utnyttjar internet”.
  • Få kommenterar nyhetsartiklar på nätet men de som gör de får stor påverkan på samhällsdebatten.

De främlingsfientliga näthatarna får allt mer plats i samhällsdebatten. Men svaret på hat kan aldrig vara mer hat anser Johanni Sandén sin läst journalisten och författaren Lisa Bjurwalds senaste bok "Skrivbordskrigarna - hur extrema krafter utnyttjar internet".

Annons

Debatten om hatet på nätet är mer aktuell än någonsin. Framför allt är det efter SVT:s Uppdrag Gransknings program den 6 februari i år om näthatet, mot framför allt kvinnliga mediepersonligheter, som frågan blivit rejält på tapeten. Och i söndags skrev Mårten Schultz, professor i civilrätt och Lars Arrhenius, generalsekreterare för Friends, på DN Debatt om ett förslag om att utse en nätombudsman som står upp för människors rätt att inte utsättas för förtal, hot eller kränkningar på internet.

För det här är ett utspritt problem som vuxit sig större och större de senaste åren. Det är givetvis inte bara kända medieprofiler i Stockholm som råkar ut för det här. Även landsortens journalister, debattörer, författare, bloggare och andra som framträder, frivilligt eller ofrivilligt, i olika medier drabbas av detta.

Gefle Dagblads före detta nyhetschef och Ljusnans nuvarande ledarskribent, Lilian Sjölund, fick utstå grova nätpåhopp efter en ledare med rubriken ”En våldtäkt är en våldtäkt” i juli förra året där hon enbart argumenterade för att brottet är detsamma oavsett gärningsmannens nationalitet. En tillsynes okontroversiell och självklar ståndpunkt, men efter publiceringen hittade hon sig själv på främlingsfientliga sajter med namn, bild och adress.

Här i Gävle är Jenny Wennberg på konkurrenten Arbetarbladets ledare den 11 december förra året om hur Karlskoga kommun valt att prioritera sin snöröjning ett bra exempel på en typ av sexualiserat näthat som nästan enbart drabbar kvinnor. Mot sig fick hon en hatstorm, från mestadels män, som var kopplad till hennes utseende och kön, men inte sakfrågan.

Hur långt är dessa hot från att övergå till handling?

Författaren och journalisten Lisa Bjurwald, har tidigare skrivit blandat annat ”Europas skam – rasister på frammarsch” (2011) samt ”God dag kampsyster! Kvinnorna i extremhögern” (2011) och har nu tagit sig an rasismen och främlingsfientligheten på nätet i boken ”Skrivbordskrigarna – hur extrema krafter utnyttjar internet”.

I boken tecknar hon extremhögerns resa från relativt marginaliserad rörelse med liten spridning av flygblad och klistermärken till att med hjälp av internet fritt kunna sprida hat i kommentarsfält, sociala medier och på egna hemsidor (som ofta ligger på utländska servrar vilket gör dem svåra att komma åt för det svenska rättssystemet). Bjurwald tar avstamp i terroristen Anders Behring Breivik och hans dåd den 22 juli 2011 som intäkt på hur illa det kan gå när man låter nätrasismen löpa mer eller mindre fritt.

Hon visar på hur Breivik gick från en ganska harmlös näthatare till att bli en fullblodsterrorist och menar att Breviks förvandling till en terrorist aldrig hade varit möjlig utan internet. Nätet är farligt eftersom det är svårare att upptäcka när åsikterna går från ord till handling och att Breiviks inlägg var omöjligt att skilja från tusentals andra anti-islamister.

Så den springande punkten för näthatsproblematiken är, enligt Bjurwald, anonymiteten. Den gör att folk kan aktivera sig i extrema grupper och partier utan att riskera sitt rykte, sitt arbete eller sin personliga säkerhet. På nätet hittar många styrkan i att se att det finns fler med liknande åsikter som en själv, något som inte var möjligt på samma sätt innan internet. Extra känsligt är det med barn och ungdomar eftersom de har mindre livserfarenhet, influeras lättare med hjälp av starka bilder och texter samt brister i förmågan till källkritik. Lägg därtill att hon, genom en undersökning, visar att nästan hälften av alla svenskar i åldern 15-19 år aldrig läser en morgontidning och att samma undersökning visar på de positiva effekter nyhetskonsumtion har för politisk kunskap. Bjurwald förordar därför behovet av utbildning i mediekunskap och källkritik i skolorna.

Boken är rik på källor och känns gediget genomarbetad men jag tycker att Bjurwald missar lite att skildra hur sättet vi pratar om rasism och invandring har förskjutits de senaste tio åren även inom mainstreammedia och bland ”vanligt folk”. Politiker utlovar hårda tag mot invandring och bortser från arbetslösstatistik som inte gäller ”etniska svenskar mitt i livet” samt medier som byter ut ord som ”främlingsfientlig” mot ”invandringskritisk” och anammar sverigedemokratisk frågeställning som ”hur mycket invandring tål Sverige?”. Förändringar i attityd och språk som vi alla bit för bit vant oss med, inte bara en extrem klick som fått större inflytande i samhällsdebatten tack vare internet.

Jag saknar också en djupare analys av mekanismerna bakom varför en överväldigande majoritet av näthatet kommer från män och varför det framför allt är kvinnor den är riktad mot. För det är verkligen en punkt som är svår att inte lägga märke till. Bjurwald nämner själv en undersökning gjord av Göteborgs Universitet om hatmejl mot svenska krönikörer där 41 procent av de kvinnliga skribenterna uppger att de någon gång i månaden eller oftare får kommentarer som riktar sig mot deras kön. För de manliga kollegerna är siffran 5 procent.

Lisa Bjurwald målar upp en rätt dyster bild i den här boken men den blir som allra bäst när hon yrkar på den vanliga människans engagemang på nätet för att ta sig in i de främlingsfientligas bubblor. Hon menar att det också finns något positivt med att den organiserade rasismen finns synligt online för alla att se. Det är en möjlighet vi inte hade tidigare vilket gör att det blir lättare för oss alla att upptäcka den, lära oss om den och motarbeta den. Myndigheter som Säpo och Datainspektionen är beroende av att allmänheten tipsar och anmäler när de ser hot och diskriminering på nätet. I slutet av boken ger hon även några handfasta svar på ett knippe klassiska främlingsfientliga påståenden som man hör hela tiden.

Mest intressant är dock kanske de konstanta parallellerna med jihadismen, den ideologi som ska vara anti-islamisternas motsats. Hon beskriver bland annat hur Breivik fått tillgång till hur man tillverkar bomber på nätet med hjälp av handböcker för jihadister. Det är två hatideologier som har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt och lever på varandras hat mot varandra. Men svaret på hat kan aldrig vara mera hat.

Mer läsning

Annons