Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debutant med hela paletten

/

Annons

Det bor något fegt i den ständige pessimisten, en rädsla han inte vågar bära själv och därför måste sprida till alla andra. Det handlar också, tror jag, om en ovilja till ansvar. Denna kombination av rädsla och oansvar uttrycker sig i fraser som ”Vänta bara…” och ”Vad var det jag sa…”. Om man redan sagt att nåt ska gå åt helvete är det liksom lättare att bära när det väl gör det. Och om det inte gör det behöver man inte frukta att någon blir le på en – det gick ju bra trots allt!

I Tomas Bannerheds debut ”Korparna” går fadern till bokens berättarjag, Klas, runt på bondgården med sin giftspruta och svär elände över de fördärvliga insekterna som inte bara siktat in sig på spannmålet utan också på honom, bonden själv. Han tar det som ett personligt angrepp. Hela skapelsen är emot honom. Han letar förtvivlat efter en väg ut och blickar uppfordrande mot Klas: Snart är det din tur att ta över gården.

Men Klas, som fortfarande bara är barnet, står i skarp kontrast till fadern och dennes framtidsplaner. Hans hjärta finns hos fåglarna. Med dem får livet en mening, ingår han i ett sammanhang större än han själv, större än familjen och bondgården de sitter fast på. Han kan i tanken och i böcker följa dem på deras flytt söderut och när de återvänder om våren sjunger han med i deras sång om livet där borta, det okända, och blir en del av det.

Det här är sjuttiotal och PCB ännu tillåtet. Fåglarna skadas av det gift bonden besprutar grödorna med, på samma sätt som Klas och hans mor och bror skadas av faderns eviga ältande och domedagsbasuner (de enda fåglar han bryr sig om är korparna, och de finns i hans huvud).

Man anar en plan, delvis omedveten, hos fadern. Genom sitt beteende både distanserar han sig från dem och snärjer dem vid sig. De måste vakta på honom så att hans svårmod inte ska ta livet av honom. Om fadern dör tvingas Klas till det han mest av allt fruktar, att kliva i faderns skor. Ur dem kommer han i så fall aldrig.

Det Bannerhed gör så bra och konstfullt är att han i sin kontrastering använder hela paletten. Även mörkret har nyanser. Och ljuset som sipprar in bildar små gläntor – sådana Klas så vant finner i skogen när han ger sig ut på fågelskådarstråt - där livet liksom vibrerar och läsaren fylls med hopp och lust trots att berättelsen oundvikligen vetter mot undergången.

Egentligen är en hel del i Korparna rätt förutsägbart. Faderns tillstånd har förstås sin förklaring i hans egen barndom, som verkar ganska lika Klas. Och sinnessjukdomen som man bara väntar på ska slå ut till fullo är en form av släktarv. Men det gäller berättelsens skal. Det som händer inom personerna och Bannerheds sätt att med språket liksom följa dessa skiftningar, snarare än att skriva fram dem, gör att den enklaste mening känns om en nyupptäckt, ungefär som när man vänder på en tuva i skogen och inte skrapar fram livet ur den utan låter det visa sig självt, som det är.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons