Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den mäktiges mor – en ensam själ

/

Hon blev mor till en av världens mäktigaste män. Joar Tiberg läser om en säregen, enastående och mycket ensam kvinna. Barack Obamas mamma.

Annons

”Den som inte inser att Usama bin Laden fått sitt rättmätiga straff borde få sitt huvud undersökt”, sa USA:s president, tillika världens mäktigaste man, i amerikansk TV 8 i våras.

När jag hörde det blev jag först rädd, en rädsla som övergick i ilska och sedan förundran, nyfikenhet. Vem är han? Vad har han varit med om?

Barack Obama är son till Barack Hussein Obama, en kenyansk intellektuell som gästade Hawaii-universitetet under en tid i början av sextiotalet när Amerika allvarligt prövade progressiva idéer om landet som ett bland likställda andra i världssamfundet. Dessa idéer fick se sig nedkämpade till förmån för strävan efter världsherravälde och ett tätt samarbete med hårdföra diktaturer från Bahrain till Indonesien. Kanske ser vi nu, med de arabiska upproren, slutet på den vägen.

Mitt i detta skeende, USA:s efterkrigshistoria, står Barack Obamas mor, Stanley Ann Dunham. I en ny biografi ”Singular woman – the untold story of Barack Obamas mother” försöker New York Times-journalisten Janny Scott ge en bild av hennes liv.

”Min far ville ha en son, men han fick mig”, sa alltid Stanley Ann som liten när hon presenterade sig. Pappan, Stanley Dunham, tycks inte bara ha velat ha en annan, han tycks också ha varit överbeskyddande och haft svårt att släppa det barn han faktiskt fick.

Stanley Ann Dunham studerade antropologi på East-West-center i Hawaii och förde ett rastlöst, flackande liv över jordklotet. Obama Sr försvann när sonen var ett knappt år, i karriär och nytt giftermål, nya barn. Studenten Ann Dunham stod ensam. Sitt mansnamn använde hon inte längre.

Hon träffade en indonesisk man, fick ett nytt barn, flyttade till Jakarta, dit hon kom kort efter massmordet på landets kommunister, ett av historiens värsta folkmord, då uppemot en miljon människor dödades. Dit anlände Ann Dunham två år efter det fasansfulla, som antropolog, och märkte – ingenting. Kanske säger det något generellt om hur amerikaner och andra västerlänningar rörde sig i främmande kulturer vid denna tid, och kanske än i dag.

Ann Dunham tycks ha varit en människa med svag förankring i mer konkret liv, kom aldrig att stå på egna ben, hon var som vuxen beroende av föräldrarnas stöd, ekonomiskt, socialt, vilket Barack Obama vittnat om senare, det var inte hon, utan mormodern, som var ett slags golv i tillvaron, säger han.

Det var också till föräldrarna som Ann skickade sin nioårige son, sedan även det andra äktenskapet spruckit, från Indonesien, ensam över jordklotet, för att han skulle gå i amerikansk skola.

Janny Scott har intervjuat otaliga av Ann Dunhams vänner och kolleger över klotet, men rastret av minnen döljer snarare än visar fram människan Dunham. Upprepning av ytliga karakteristika, av typen ”carismatic and sharp”, ”aimable, easygoing, patient”, så vanlig bland amerikanska skribenter, men något man faktiskt inte kommer undan med i Europa, gör texten blodfattig.

Det som är givande med Scotts bok är hur familjen Dunham blir en fokalpunkt för amerikansk modern historia. Här beskrivs en tid då småstäder i Mellanvästern kunde växa tiofalt på ett år när olja hittats i marken, ett rått, iskallt, guldgrävareldorado, över den korta eran av politisk tolerans och vidsynthet i början av sextiotalet, till alltmer paranoid imperiestat vid seklets slut.

I denna värld av hastigt vidgade sociala klyftor växer också en välgörenhetsindustri upp, så kallade Non Governmental Organisations. Även Ann Dunham ser sig till sist indragen i en sådan organisation, ”Womans World Banking”. Ann Dunham vantrivdes där, såg hur lite organisationen förmådde uträtta. Men en diskussion om hur dessa miljöer blev en del i den nyliberala globala ekonomin, ja, en sorts maktlösa alibin till omyndiggjorda stater, kommer aldrig, inte från Ann Dunham, och inte i Janny Scotts bok. Fattigdomen, menar jag, görs obegriplig. Det finns fattiga, där nere, hjälplösa, som ska hjälpas. Men ordningen, maktbalansen mellan rik och fattig, tas för given.

Jag tänker på vad Barack Obama sa när landets kreditvärdighet nyligen nedvärderades: ”America will almays be an AAA-country”.

Det finns en smärta i att acceptera sin vanlighet, men det är ett pris, inte så högt, för att få vara en av de andra, tillsammans.

Ann Dunham var inte vanlig – hon var, som bokens titel säger ”singular”, som betyder, säregen, märklig, enastående, – men också ensam.

Historien om denna ensamma människa är ännu inte berättad.

Barack Obama skulle kanske kunna berätta den. Att han inte gjort det, utan hamnat där han är, i världens absoluta maktcentrum, i lag med så många andra tidigt kränkta, är vi gemensamt ansvariga för.

Joar Tiberg

Mer läsning

Annons