Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den psykiatriska utvecklingen?

Annons

Man vill i sin naivitet gärna tro att behandling och medicinering påkallas av sjukdom och relevant diagnostisering.
Att processen börjar med att man faktiskt är sjuk i någon avgörande mening och verkligen behöver behandling.
Men DN-journalisten Ingrid Carlberg tar ifrån en illusionen om ett sådant "logiskt" förlopp. Åtminstone om vi pratar om besvär relaterade till psyket och "nerverna", som det hette i Sandviken.
Hon har bedrivit ambitiös research, och kan övertygande visa hur läkemedelsbolagen "behöver" depressioner för att kunna sälja dyrt framtagna – där reklamkostnaderna spelar en stor roll – läkemedel.
En "depressionsmarknad" måste således skapas. Allt för att kunna kränga de antidepressiva, så kallade "lyckopillren". Prozac och allt vad de heter. Och man har också lyckats med sitt marknadsarbete, det knapras piller som aldrig
förr.
Svenskarna har äntligen "insett", efter att vitrockar, som fått sin forskning finansierad av – ja, gissa vem? – och massiva reklamkampanjer energiskt bearbetat dem, att de ÄR deprimerade – eller, för den delen, plågade av sociala fobier och panikångest – och behöver farmakologisk hjälp.
Alltså deprimerade.
Glöm melankoli och annan romantisk bråte. Mot sådant kan man ju knappast sätta in högeffektiv medicin...
Och glöm "normal" blyghet och gammal hederlig torgskräck. Mot sådant kan man ju inte köra "disease management" som det nyspråksaktigt heter.
Vardagen måste medikaliseras för att profiten ska kunna tas hem.

Vad läkemedelsbolagen också lyckats med är åstadkommandet av något av ett paradigmskifte: ut med Freud och psykodynamisk terapi – in med den förskrivande biologen i den vita rocken. Denna synvända fanns det förstås redan gehör för hos den positivistiskt orienterade, svenska psykiatrin.
Även om sådana som Johan Cullberg och Clarence Crafoord har stretat emot – men marginali-
serats. I England fanns en gång tunga namn som Ronald Laing och David Cooper, med sin "antipsykiatri".
Framgångsrika med sina klienter, men illa sedda och förtalade av kollegerna. Hölls väl närmast för att vara något slags extremistiska "djupingar" av det psykiatriska etablissemanget...

Carlberg skriver journalistiskt rappt, ibland dramatiskt och alltid medryckande. Man dras in i texten och sträckläser. Men en skönhetsfläck noteras: hon gör Foucault till sociolog, vilket han inte var till professionen. (Han som med sin banbrytande forskning om vansinnets historia, och sin destabiliserande institutionskritik, inspirerade de ovan nämnda Laing och Cooper.) Man blir lätt både hädisk och konspiratorisk av att läsa Carlberg.
Även om hon är nyanserad, om än kanske lite väl positiv mot "biologisidan" i psykdebatten ibland. Tänk om stigmatiserande, sorterande påfund som "Asperger", "bipolär personlighetsstörning" och annat som far genom samtiden just ÄR bara påfund för att skapa en "marknad" för legala droger – och den senaste modeflugan kognitiv beteendeterapi...
Människor mår förvisso dåligt, är till och med deprimerade ibland. Men måste de därför stoppa i sig symtomangripande tabletter, med avsevärda biverkningar, och hänga på sig en avsubjektiverande diagnoslapp?
Är vi så desperata – eller lättmanipulerade?

Och jag minns plötsligt, när jag jobbade extra på 70-talet som skötare på Ulleråker. Jag noterade, när jag nyfiket smygläste journaler, att anmärkningsvärt många unga kvinnor diagnostiserades "schizofrena". Jag dryftade detta med en luttrad avdelningsläkare.
"Något måste man ju kalla dom", blev det lakoniska svaret.
Utan diagnos visste man nämligen inte vad man skulle göra av dem, eller vilken medicin som skulle ordineras och tryckas i dem...
De enskilda individerna och deras öden struntade man blankt i.

Man följer turerna i den psykiatriska utvecklingen (?) de senaste decennierna, såsom Carlberg fångar dem.
Och tänker: Kanske har Freud förlorat – men i så fall också den humanistiska synen på den "sjuka" människan.
Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons