Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det känns så välbekant...

/

Jag hade höga förväntningar när jag fick den här romanen på mitt bord.

Annons

Det är inte så konstigt, efter romaner som ”Svart nåd”, ”Patient 67” och ”En drink före kriget” känner jag Dennis Lehane som en av vår tids främsta krimiförfattare. Ständigt överraskande och ständigt på en mycket hög nivå.

”Nattens dåd” är hans senaste roman och jag måste säga att jag är ganska besviken. Det är ingen dålig roman, det är bara det att det finns inga överraskningar i den, det mesta är förutsägbart intill tråkighetens gräns – och det beror helt och hållet på att det är just Dennis Lehane som står som författare.

Hade författaren varit okänd för mig så hade jag nog tyckt att det var god underhållningslitteratur för stunden. Ungefär som en skaplig actionfilm kan vara.

Problemet för mig är att det känns så välbekant. Jag har både läst den här storyn och sett den på film: Ung buse i övre tonåren retar upp den lokale gangsterbossen, blir förrådd och hamnar i fängelse i några år, vinner jättegangsterbossens förtroende och börjar jobba för honom när han kommit ut. Det är tidsmässigt den klassiska gangsterepoken i USA: Spritförbudsåren i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Busen är Joe Coughlin, irländskättad son till en hög polischef i Boston. Joe lockas av den mörka sidan och gör en halvkarriär hos en lokal gangsterboss. Men så bryter kriget ut, hans boss blir dödad och en annan tar vid. Joe träffar naturligtvis en ung tjej, blir blixtförälskad och så visar det sig att hon även är älskarinna till den nye gangsterkungen Albert White...

Nu när jag skriver de här raderna slår det mig än en gång hur förutsägbar den här romanen ofta är. Det är lätt att förutse att Joe kommer att ha stora framgångar när han väl släpps ur fängelset, att han kommer att hamna i onåd hos sina överordnade, att han kommer att träffa en kvinna att älska och att han på något sätt är en man med känsla för vad som är rätt och fel. Naturligtvis har han också ett ganska komplicerat förhållande till sin pappa...

Nej, nu är jag nog lite elak i överkant mot en av mina favoritförfattare. Som jag skrev i början, det är ingen dålig roman. Det är bara det att om Dennis Lehane hade gjort som han har gjort i så många romaner tidigare så hade det här kunnat bli hur bra som helst.

Det som verkligen är bra i romanen är atmosfären. Inte för att jag har en aning om hur det var i Boston eller Tampa på den här tiden, men nog känns det äkta. När Lehane berättar om Joes första stapplande steg under Floridas heta sol så tar han verkligen med läsaren dit. Det finns fler goda exempel där Dennis Lehane visar prov på hur bra han egentligen är. Och som historielektion om spritförbudsårens smuggling och hembränning är romanen då och då ganska fantastisk i sin detaljrikedom.

Och tro mig på mitt ord, den här kommer att bli en ny gangsterfilm i bästa noir-stil när Hollywood väl har köpt rättigheterna. Filmproducenterna behöver knappt göra någon bearbetning, det är nog bara att bildsätta efter Lehanes text.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons